onsdag 31 oktober 2012

Fördjupad Översiktsplan för Stationsområdet 3B


Då var den Fördjupade Översiktsplanen för Stationsområdet, även kallat 3B  ( Bygga bort barriärer), ute på samråd. Detta är tveklöst ett av de mest omfattande och framförallt – viktigaste stadsbyggnadsprojekten i modern tid i Västerås.



Av geotekniska och ekonomiska skäl, var det sagt, kommer inte spåren grävas ned i tunnel eller gå i högbana som tidigare förslagits av bland annat Tovatt Arkitekter och Wingårdh Arkitekter.  Att spåren kommer gå i markläge är bara att acceptera och gör det bästa av saken, även om kalkylen för tunnel kändes väldigt saltad så som jag mindes den för några år sedan.

Nåväl, Översiktsplanen har landat och det känns bra, initialt. Förtjänstfullheten ligger primärt att bryta barriären mellan City och Centrala Mälarstranden och skapa ordentliga urbana stadsrum – något som södra sidan av spåren ännu saknar. Givetvis är Stationsbyggnaden viktig för resenärernas komfort och för att den nuvarande är löjligt underdimensionerad för resenärernas behov när Citybanan i Stockholm och fyrspåren till Kallhäll är klart, men även för att en profilbyggnad behövs för att markera barriärbrytandet med något extraordinärt.

Projektgruppen från Stadsledningskontoret och Stadsbyggnadskontoret ska självklart ha en stor eloge för det genuina engagemang man lagt ut hittills med själva Översiktsplanen samt kommunikationen med intresserade Västeråsare.

Nu under samrådstiden har det seglat upp ett tredje alternativ från politiskt håll som innebär att passagen under spåren uteblir och att det endast blir en gångpassage över spåren. Vad är den exakta poängen i att bygga något som inte ersätter dagens felaktiga lösning. Man bygger ju inte bort barriären genom att glatt upprätthålla barriärerna. Man åstadkommer ingenting genom att begå samma misstag igen som man gjorde senast på nittiotalet när Stationen byggdes om. Det kan ju till och med en lobotomerad krukväxt räkna ut.

Moderaterna formulerar sig alltså som följande i VLT gällande gångtunneln:

Den största skillnaden mellan förslagen är att vi inte vill ha ett nedsänkt torg fram till spåren från gång – och cykeltunneln under Södra Ringvägen. Ett nedsänkt torg som fortsätter i en lång tunnel under spåren fram till Kungsängsgatan och som gör det svårt för taxibilar och privatbilister att nå resecentrum.

Man hänvisar även till risken för översvämning i tunneln, men för det första: Vill man ha en tunnel eller vill man inte ha en tunnel?  Det är ju löjeväckande att man sätter privatbilister och taxi i första rummet när det kommer till Västeråsarens rörlighet från City ned till Mälaren och vice versa. Man kunde ju nästan tro att de vill att man ska kunna parkera bilen på perrongerna eller ta bilen med sig på tåget.  Skitnödigt och småstadsaktigt så det förslår när man dessutom inte vill blanda gående och cyklister under tunneln.

Jag är inte helt säker på att man förstått 3B-projektets syfte och ambitioner, nämligen att bryta barriärerna inte att upprätthålla dem.  Är det då inte viktigare att underlätta integrationen mellan Östra Hamnen och Lillåudden och den Centrala Staden.  Den ”Centrala” Mälarstrand man i Översiktsplaner efter Översiktsplaner eftersträvat?

Det ska finnas flera passager över och under spåren annars är projektet en bortkastad möjlighet som innebär att City aldrig kommer utvidgas ned mot Mälaren och att man måste bygga om Stationsområdet ytterligare en gång inom en överskådlig framtid.

Själva Stationsbyggnaden hoppas jag gestaltas annorlunda inför detaljplanestadiet.  Hoppas det kommande Gestaltningsprogrammet blir arkitektoniskt vassare, mer unikt och identitetsskapande. Förhoppningsvis sitter Stockholm- Mälardalens vassaste kontor vid ritbordet för tillfället.



Skärmtak eller takskydd saknas över perrongerna dessutom är gångpassagen över spåren nästan en replika av den befintliga stationslösningen.  Har man inte lärt sig något av tidigare misstag? Har man nu gjort det går det alldeles utmärkt att ta inspiration från Dresden eller Berlin när det kommer till plattformstaket  eller varför inte helt och hållet kopiera taket från Gare do Oriente i Lissabon.

I det inledande kapitlet.”Vision för Stationsområdet” kan man följdaktligen läsa: ”Under de senaste årtiondena har det i Västerås byggts många nya områden, förorter och enstaka byggnader men det har inte byggts någon urban och mångsidig stadsdel”  
Tack, då var även det bekräftat från officiellt kommunalt håll. Undrar varför man suttit tryckt på den uppenbara sanningen i alla år.

I nästa stycke läser man vidare att: ”Stationsområdet strävar efter att vara en stadsmässig, mångsidig och attraktiv stadsdel. Områdena mellan Södra Ringvägen och Kungsängsgatan utvecklas till funktionsblandade stadskvarter som sjuder av aktivitet och rörelse. En stadsdel där mångfalden av verksamheter kompletteras med nya bostäder, kontor, offentliga och kommersiella lokaler.

…och vidare.

”Stationsområdet ska ges formen aven tät kvartersstad. Byggnaderna placeras mot gata och dess bottenvåningar utgörs i hög grad av publika lokaler och verksamheter. I kvarterens inre finns privata och halvprivata innergårdar. Bebyggelsen ges en varierad skala, med tonvikt på fem till sex våningar. En högre bebyggelse kan prövas längs spårområdet samt vid stora stråk och nya platsbildningar i form av torg och parker. I kvarter och byggnader ges förutsättningar för en stor blandning av funktioner och verksamheter. Den blandade stadsbebyggelsen kan bestå av handel, service, kontor, bostäder, kultur idrott, torg, parker samt publika och icke-störande verksamheter.”

Ren och skär urbanism i min bok. En tät blandstad för Stationsområdet. Jag känner mig dock lite frågande inför ”halvprivata” innergårdar. Slutna kvarter med privata innergårdar bör vara normen, inte enbart för att det ger bättre förutsättningar för gatulivet utan även för att minimera bullret från järnvägen. Då återstå sist vad som är snack och vad som är verkstad. Det är givetvis en marknadsfråga, men man får inte glömma att kommunen har planmonopol och kan således bestämma hur man vill ha det.  Besvärligt nog så är Västerås Stad väldigt lite av fastighetsägare i området.  Jag tror dock majoriteten av fastighetsägarna förstår värdet av att maximera attraktiviteten av sina fastigheter. Ta Regioncity i Göteborg exempelvis. Där har Jernhusen affärsutvecklat mycket stadskapital  i Göteborgs Stationsområde, givetvis ska de göra det i Västerås också!



Stadsdelen som omger Stationsområdet är alltså däremot mer aptitretande - slutna och funktionsintegrerade kvarter med finmaskigt gatunät – stadsstruktur helt enkelt.  Östra delen mot Björnövägen är inte lika stadsmässig, där kan man hoppas på en ändring i samma kvartersstruktur som strax söder om spårområdet och kring Silområdet.  Ska Ängsgärdet, förhoppningsvis, länkas samman strukturellt med City och Stationsområdet bör det ju ske sömlöst utan några avbräck i kvartersstrukturen.
Det är således viktigt att ”stadsdelen” fungerar som en stadsdel rent funktionellt och inte blir ännu en stadskuliss som merparten av de projekt som lanserats och marknadsförts som ”stadsutveckling” bara för att det säljer ( självklart –  stad är ju alltid attraktivt!) även om många vill bo urbant men inte ta konsekvenserna av det.

 Fyra stycken parker kommer skapas därtill. Hoppas de blir av typen stadspark för rekreation i en positivt livlig stadsmiljö. Det bör alltså accentueras att det är en stadspark av det mindre snittet.

Kungsängen borde även göras om till en stadsgata och inte en genomfartsgata.  Vilket den definitivt ser ut att bli om man kan tänka sig sänka hastigheten något.

Västra delen av planområdet  framför ”kanonerna” eller ”lavetterna” i Kvarteret Sigvald borde även exploateras. Mark Schultz på dåvarande Residens Arkitekter, numera på Archus Arkitekter, hade ett bra förslag om en segellik byggnad precis vid parkeringen där.  Lavetterna ska givetvis vara kvar och lavettera upp eventuella deltagare i den bilfest som äger rum i staden under sommaren.  Jag förutsätter att det är det dem är till för. Kvarteret Samuels verksamhetslokaler borde vändas med ingång mot Kungsängsgatan istället för Sigurdsgatan. Denna fastighet skulle respektfullt kunna få byggas på ett par våningar för en mer stadsmässig inramning längs Kungsängsgatans västra del.

Det är extremt viktigare att Stationsområdets fastighetsägare förstår digniteten av detta Stadsutvecklingsprojekt och då alltså förstå lönsamheten att i ett bygga en dynamisk stadsdel på väldigt attraktiv mark i en stad i ett väldigt expansivt skede, win-win för både fastighetsägare och stadens medborgare.

Sedan anser jag att man bör ta sig en funderare om Silon och Betongfabriken och Reningsverket.  Förutsätter egentligen inget annat än att samtliga tre verksamheter flyttar eller rivs. Silon är ju ingen uppskattad arkitektonisk skönhet , där borde en ikonbyggnad skapas mitt i hamnbassängen mellan Östra Hamnen och Lillåudden och då gärna en folklig och arkitektonisk magnet av typen Kulturhus eller liknande. Östra Hamnen och Lillåudden, två än så länge monofunktionella bostadsområden behöver en helt annan funktionell attraktivitet. Reningsverket bör flyttas snarast, speciellt när Västerås Stad är huvudägare i Mälarenergi, finns det särskilda incitament att hitta en ny lokalisering eftersom den är i i vägen i ett av stadens viktigaste stadsbyggnadsprojekt i modern tid. Kan man bygga en ny förbränningsanläggning för 3 miljarder kronor kan man med enkelhet flytta ett reningsverk, förslagsvis bortåt Sjöhagen där Mälarenergi redan har sina andra anläggningar.

Våningsantalet på 4-6 våningar kunde gott ligga på 4-8 våningar för en större variation i skala och storlek.
"Nya högre byggnader kommer att kunna skapas vid viktiga målpunkter med större människoflöden. Byggnaderna ska utmärka sig genom dess arkitektur. Bottenvåningar i dessa våningar ska vara publika, öppna och bidra till gatulivet. Nya höga byggnader ska anpassas till föreslagna kvartersstrukturer, följa gatornas geometri och inte som hus-i-park solitärer separerade stadsstrukturer."

Slutklämmen är ju genialisk, med min understrykning.  Det behövs givetvis ett par högre landmärken på 10-20 våningar integrerade i kvartersstrukturen.

Översiktsplaner som dessa växer ju inte på träd, så minsta lila överträdelse från de föreskrivna ambitionerna i senare detaljplaneläggning kommer påpekas och det med besked! Eftersom andra ”dåliga” detaljplaner antas utan ifrågasättande är det bara hoppas att denna smått fantastiska Översiktsplan inte blir en politisk långbänk för att partilojalistiska klapphattar glömmer bort att de representerar medborgarna och sina väljare.

Nu är ju inte Översiktsplanen juridiskt bindande, men jag hoppas att den ger hundraprocentigt stöd och vägledning till att alla de olika deldetaljplanerna vinner laga kraft med alla de ambitioner om tät, funktionsblandad kvartersstad som Översiktsplanen föreskriver.  Framför allt som vägledning för alla politiska beslutsfattare, projektledare, arkitekter, fysiska planerare, byggherrar, fastighetsägare, näringsidkare och Västeråsare som kommer vara en del av hela projektet.







tisdag 11 september 2012

Stad i förändring....





…Det skulle man kunna tro. Även fast det låter osannolikt, så är det faktiskt sant. Detta är dock inget incitament för att sluta gnälla passionerat på identitetslösa bönder i politiska plenisalar, arkitekter med mera attityd än talang samt byggbolag med djupare fickor än samhällsbyggnadsengagemang, om det nu var det så.

Eftersom staden och städer inte längre växer organiskt, så sker förändringar av implementerad vilja – en genomförande kapacitet. Att en stad förändras graduerligt är fullt naturligt och ofrånkomligt. Förutsättningarna skissas upp, implementeras, men sedan släpps förändringarna fria. För just nu är det civilsamhället som bygger urbaniteten.

I Västerås är något på gång, det går inte att riktigt sätta finger på det, men det känns bestående oavsett trista kommentarer i lokaltidningens nätupplaga.  Det handlar inte enbart om stadsbyggande, befolkningsökning ( bra Västerås + 947 personer på första halvåret 2012! ) utan på alternativa musikscener, kreativa hubbar och ett diversifierat bar – och restaurangliv. Där står grabbarna och tjejerna bakom Frank, The Circus, Nya Hattfabriken och numera Kajplats 9 för den nya generationens krögare och Västeråsarens stadsliv med ett bra stänk lokal förankring och identitet dessutom.

Skitställen bommar igen, kvalitet levererar kontinuerligt.

Det har varit en ganska livlig debatt kring betongöknen i delar av City, förståeligt till en viss grad – om man själv kommer med egna förslag vilket dock är mera sällsynt än förmågan att gnälla sönder en hel byggnad. Optimalast vore att bygga om och förpassa 60-talets rivningsraseri någon annanstans. En färgklick skulle ibland räcka långt, men det skulle väl vara att ”förvanska husens omistliga kulturella värden” som det brukar heta i när någon kritiserar Modernismens antiarkitektur.

I övrigt är stadsbyggnadsdebatten exakt som vanligt i trygghetsnarkomanins tecken, hyfsat lam det vill säga. Om nu någon med problemformuleringsprivilegium dryftar att ta till pennan handlar det tröttsamt i stadsmiljöfrågor om solceller på tak( viktigare än husets utformning samt dess olika funktioner), cykelhjälmar i tätortsbebyggelse ( curlingföräldraskap även för vuxna - ja tack!), trafikseparering (gångtunnlar ger trygga stadsmiljöer..eh…tror vi!) eller den gamla nöten hushöjder (  Hjälp! Västerås kunde ju bli ”Lilla Chicago”!) 

Stadsbyggnad berör hela samhällets olika spektrum, varför blir debatten riktigt het annat när en väg ska dras till Gäddeholm? Det är i och för sig bra att det råder bred politisk konsensus, att man inte likt Stockholm gör partipolitik om en primär och alltid aktuell fråga nämligen bostadsförsörjningen. Det borde dock vara konsensus om att bygga tät funktionsintegrerad stad, inte monofunktionella bostadsområden med trist gestaltning. Så det går alltså jättebra att ställa arkitektoniska krav på byggherrarna fortsättningsvis. Nedan går att läsa om ett skolexempel i hur en slipsten ska dras i den stadsbyggnadspolitiska diskursen. Se och lär:


Snart, Lördagen den 15:e September, går Översiktsplanen för Stationsområdet ut på samråd. Jag har kikat lite på planhandlingarna och är positivt överraskad. Främst på grund av stadsdelen som omgärdar Stationen – slutna kvarter, finmaskigt gatunät, funktionsintegrering och varierad arkitektur. Själva Stationsbyggnaden måste gestaltas bättre – både estetiskt och funktionellt. Mer om det i en senare blogg när samrådet kickar igång.

Staden står inför en del vägskäl, men jag tror att Västerås är på väg att resa sig ur skuggorna, på riktigt.  

måndag 2 januari 2012

Det är dags att göra slut med modernismen

Gästskribent : Fredrik Fredricsson

1931 publiceras debattboken Acceptera som argumenterar för att den nya tidens funktionalistiska formspråk måste accepteras.



Utvecklingen från det gamla stadsplanesystemet till det nya öppna” - illustration ur den funktionalistiska debattboken acceptera.

Inte ens författarna kunde ana vilken genomslagskraft funktionalismen och modernismen idéer skulle få på våra städer. Något som ironiskt nog en av upphovsmännen beklagar sig över i nyutgåvan från 1980 med orden: ”Men säkert underskattade vi det psykologiska, trivseln och människornas behov att själva bestämma”.

Tyvärr har modernismen inte släppt sitt grepp om oss. Fortfarande är det rådande idealet "hus i park" där vi får glest bebyggda områden omgivna av stora tomma gräsytor med oändligt ringlande gångvägar som slutar i gångtunnlar lämpade för personrån. Då vi istället borde bygga "hus runt park" där den anlagda parken blir den naturliga mötesplatsen och oasen i staden och där den täta bebyggelsen runt ger trygghet genom de många fönstren som är vakande ögon.

Gatans roll är mycket viktig i en levande stad. Istället för transportled som separerar stadsdelar från varandra bör gatan vara korridorer i ett stadslandskap av slutna kvarter - en kvartersform som gör att gatan blir den naturliga mötesplatsen för människor vilket borgar för ett rikt gatuliv.
Modernismen bör ses som ett experiment som vi kan ta lärdom av när vi åter börjar bygga tät stad med blandad verksamhet. 1800-talets stad som nådde sin höjdpunkt
runt förra sekelskiftet är alltjämt populär vilket inte minst bopriserna visar. Modernismens bostadsenklaver är och har alltid varit sovstäder som ingen besöker om man absolut inte måste.

Låt oss därför återerövra staden från modernismen och bilismen. Inte genom att förbjuda bilar men då vi bygger tät blandstad minskar vi behovet av bil och ökar samtidigt underlaget för kollektivtrafik. Vi ska heller inte vara rädda för att bygga högt. Höga hus rymmer onekligen fler människor vilket ger ökat underlag för butiker och kvarterskrogar i bottenplanen.

Avslutningsvis är min förhoppning att arkitekter slutar rita fantasilösa lådor och istället börjar rita hus som människor känner stolthet över att bo i.




Vegagatan i Göteborg - 1800-talsstaden möter modernismen. Är det verkligen en slump att alla människor på bilden valt den vänstra trottoaren?

Snap Shots

Get Free Shots from Snap.com