tisdag 11 september 2012

Stad i förändring....





…Det skulle man kunna tro. Även fast det låter osannolikt, så är det faktiskt sant. Detta är dock inget incitament för att sluta gnälla passionerat på identitetslösa bönder i politiska plenisalar, arkitekter med mera attityd än talang samt byggbolag med djupare fickor än samhällsbyggnadsengagemang, om det nu var det så.

Eftersom staden och städer inte längre växer organiskt, så sker förändringar av implementerad vilja – en genomförande kapacitet. Att en stad förändras graduerligt är fullt naturligt och ofrånkomligt. Förutsättningarna skissas upp, implementeras, men sedan släpps förändringarna fria. För just nu är det civilsamhället som bygger urbaniteten.

I Västerås är något på gång, det går inte att riktigt sätta finger på det, men det känns bestående oavsett trista kommentarer i lokaltidningens nätupplaga.  Det handlar inte enbart om stadsbyggande, befolkningsökning ( bra Västerås + 947 personer på första halvåret 2012! ) utan på alternativa musikscener, kreativa hubbar och ett diversifierat bar – och restaurangliv. Där står grabbarna och tjejerna bakom Frank, The Circus, Nya Hattfabriken och numera Kajplats 9 för den nya generationens krögare och Västeråsarens stadsliv med ett bra stänk lokal förankring och identitet dessutom.

Skitställen bommar igen, kvalitet levererar kontinuerligt.

Det har varit en ganska livlig debatt kring betongöknen i delar av City, förståeligt till en viss grad – om man själv kommer med egna förslag vilket dock är mera sällsynt än förmågan att gnälla sönder en hel byggnad. Optimalast vore att bygga om och förpassa 60-talets rivningsraseri någon annanstans. En färgklick skulle ibland räcka långt, men det skulle väl vara att ”förvanska husens omistliga kulturella värden” som det brukar heta i när någon kritiserar Modernismens antiarkitektur.

I övrigt är stadsbyggnadsdebatten exakt som vanligt i trygghetsnarkomanins tecken, hyfsat lam det vill säga. Om nu någon med problemformuleringsprivilegium dryftar att ta till pennan handlar det tröttsamt i stadsmiljöfrågor om solceller på tak( viktigare än husets utformning samt dess olika funktioner), cykelhjälmar i tätortsbebyggelse ( curlingföräldraskap även för vuxna - ja tack!), trafikseparering (gångtunnlar ger trygga stadsmiljöer..eh…tror vi!) eller den gamla nöten hushöjder (  Hjälp! Västerås kunde ju bli ”Lilla Chicago”!) 

Stadsbyggnad berör hela samhällets olika spektrum, varför blir debatten riktigt het annat när en väg ska dras till Gäddeholm? Det är i och för sig bra att det råder bred politisk konsensus, att man inte likt Stockholm gör partipolitik om en primär och alltid aktuell fråga nämligen bostadsförsörjningen. Det borde dock vara konsensus om att bygga tät funktionsintegrerad stad, inte monofunktionella bostadsområden med trist gestaltning. Så det går alltså jättebra att ställa arkitektoniska krav på byggherrarna fortsättningsvis. Nedan går att läsa om ett skolexempel i hur en slipsten ska dras i den stadsbyggnadspolitiska diskursen. Se och lär:


Snart, Lördagen den 15:e September, går Översiktsplanen för Stationsområdet ut på samråd. Jag har kikat lite på planhandlingarna och är positivt överraskad. Främst på grund av stadsdelen som omgärdar Stationen – slutna kvarter, finmaskigt gatunät, funktionsintegrering och varierad arkitektur. Själva Stationsbyggnaden måste gestaltas bättre – både estetiskt och funktionellt. Mer om det i en senare blogg när samrådet kickar igång.

Staden står inför en del vägskäl, men jag tror att Västerås är på väg att resa sig ur skuggorna, på riktigt.  

Snap Shots

Get Free Shots from Snap.com