måndag 13 juli 2009

BYGG BORT BARRIÄRERNA I VÄSTERÅS!

För ett par veckor sedan, strax innan midsommarhelgen inlämnades ett visionsdokument ”BYGG BORT BARRIÄRERNA I VÄSTERÅS
Bakom detta stod en trio bestående av före detta oppositionsrådet tillika Mimers styrelseordförande Lars Luttropp samt arkitekterna Olov Gynt och Mark Schultz från Olov Gynt Arkitektkontor respektive Residens Arkitektkontor . PEAB figurerar även som initiativtagare bakom idévisionen. Läs dokumentet här

När den politiska viljan att bygga stad eller debattera stadsplanering har slocknat – är det välkommet med privata initiativ som förhoppningsvis rör om lite i grytan framöver. Att initiera en överdäckning av E18 kunde inte komma lägligare nu när planeringen för att knyta den pågående och kommande bebyggelsen av Centrala Mälarstranden ihop med Västerås innerstad. Ett av koncepten har formulerats som sådant:

”På så sätt skapas ny exploateringsmark som kan medverka till att förtäta tätorten och utveckla en mer hållbar tätort. Detta innebär också en transporteffektiv och energibesparande bebyggelse samtidigt som motsvarande yta värdefull naturmark kan fredas mot exploatering”.

Alla rätt hittills. Däremot finns det en del modifikationer att sätta i begrundande.

E18-BARRIÄREN
Konceptet med överdäckningen borde inte enbart vara att förenkla rörligheten utan även då man fått fram attraktiv mark att bygga på och då alltså bygga stadens förlängning med urbana stråk längs exempelvis Kopparbergsvägen, Pilgatan samt Malmabergsgatan och inte punkthusbebyggelse med tillhörande parkeringsplatser av typen hus-i-parkeringsplats som
YIMBY tidigare skojat till det om. På bild 1 ser man i stort sett bara ett par spridda punkthus och sedan resten park på de delar av E18 som överdäckas. Här kan man i sådana fall tala om dåligt markutnyttjande. Jag antar att en investering likt denna skulle gå för en relativt saftig summa, så varför då göra någon halvmesyr av det?

Varför överdäcka E18 in nästan 1 km för att bygga närförort med ett par punkthus separerade från varandra eftersom överdäckningen i sådana fall sker med stora investeringspengar? Om konceptet är att få chansen att bygga bort barriärer bör man definitivt inte bygga med närförortstruktur som i sig håller barriären intakt och inte optimalt förenklar rörligheten mellan de separerande delarna det vill säga norr och söder om E18. Optimalt är alltså om den tätbebyggda staden succecivt slutar vid E18s norra del som gränsar mot Sandgärdet, Gideonsberg och Skallberget samt vid Hemdal och Klockartorp. Kopparlunden kan således öppnas och bli frekventerat som en stad-inom-staden. En gentrifierad stadsdel som behåller sitt industrikulturella arv men med lite flera olika verksamheter som skulle lappa ihop City med Kopparlunden.

Senare kan man läsa: ”Emausmotet som är det centrala E18 motet i tätorten kan via Kopparbergsvägens anslutning till Cityringen med relativt enkla medel ges en vackrare utformning som idéskissen i bild 2 visar”

Givetvis skulle en trädallé göra sträckan trevligare. Det finns dock andra vinklar att inkorporera i problematiken. Det urbana hållet mellan Tegnérhuset och 1994-huset måste täppas igen med bebyggelse samt man måste göra korsningen Östra Ringvägen-Kopparbergsvägen mer attraktivt än vad det är idag. PEAB har planer att bygga bostäder i Kopparhuset, men varför inte dra ett slutet kvarter utan förgårdsmark längs Östra Ringvägen för att på så sätt göra Östra Ringvägen mer stadsmässig och intim?

TORNENS STAD OCH NY SYN PÅ ARKITEKTUR
Vidare bygger idévisionen om att bygga mer på höjden vilket välkomnas varmt. Följande resonemang delges läsaren ” Höga tornhus är också ett sätt att optimera det horisontella kommunikationsnätet med det vertikala . En hiss i ett högt hus är i praktiken en form av spårtaxi med nolltaxa” . Sådana resonemang vill man höra då det annars inte pratas om de ekologiska fördelarna av att bygga just på höjden.

Det är mycket välkommet att man vill bygga på höjden, i detta fall att man vill placera fem antal ”torn” längs med E18. De hör, enligt min åsikt, bättre ihop med varandra i ett kluster och då skulle Ängsgärdet passa bra att exploatera på grund av dess närhet till den centrala staden och dels på grund av att den delen av staden tidigare har spelat ut sin roll genom frimärkesplanering av diverse lätt industri samt handel och annat som inte gynnat staden på något väldigt särskilt sätt – här ser man tydligt att staden inte haft något som helst affektionsvärde för tidigare stadsplanerare. Jag är inte något större fan av varken rivningar eller saneringar men i Ängsgärdets fall får man gärna riva hela området med marken, med undantag för kråkslottet på Pilgatan, och bygga en tät och hög stadsdel då det kommer bli svårt med förtätningar innanför Cityringen i framtiden. De tiotal urbana hål som finns kvar innanför Cityringen måste givetvis förtätas inom loppet av 10-20 år. Sedan finns det säkert möjligheter för påbyggnad av de mest centrala fastigheterna – om viljan finns det vill säga. Kvarteret Sigurd, enligt dokumentet, verkar bra som plats för åtminstone ett torn – gärna fler i kluster. Dock tror jag Ängsgärdet är optimalast med tanke på att Kvarteret Sigurd behöver marken för en kommande järnvägsstation samt bostäder, handel och kontor i kvartersstruktur. Där silon ligger i hamnen idag borde det också finnas potential för ett högre torn samt att det är föreslaget i visionen om torn placerade vid Emausmotet samt vid Svartåns mynning vilket är väl valda strategiska placeringar.



Kopparhuset eller ”Fusion” som arkitekten själv kallar det enligt hemsidan. Skulle också vara en skön kontrast till den förvisso enkelt vackra, men ganska likartade, bebyggelsen i Östra hamnen. Ett snyggt och modernt tillskott till den växande bebyggelsen söder om tågspåren. Riktigt ambitiöst och annorlunda med Västerås mått mätt. Förhoppningsvis får vi även se Schultz ”Bistro Sundin” i Stadsparken framöver.

Likaså gäller kontorshuset vid Korsängsmotet – ett snyggt och kaxigt tillskott till Sandgärdet/Hemdal som trots relativt blandad bebyggelse skulle må bra av lite mer dynamik och arkitektonisk mångfald. Alpinarenan har jag ingen riktig åsikt om. Finns det en marknad och ekonomiskt underlag för det så varför inte? Riktigt skön idé för övrigt, dock skulle jag helst av allt se bostäder med bra utsikt över staden vid Mälaren från Vedbobacken. Mälartornet ute på Östra Holmen skulle nog vara snyggt - frågan är hur medborgerligt förankrat det skulle vara att bygga ett torn där? Fast å andra sidan kan ju den fysiska formen i Västerås skärgård se helt annorlunda ut om 50 år än vad det gör idag.

Man brukar tala om ”Bilbao-effekten” och på så sätt illuminera vikten av att hel stad har fått ett rejält ekonomiskt och kulturellt uppsving på grund av en enstaka byggnad – i detta fall Guggenheimmuseet i Bilbao. Detta kan vara tänkvärt i samband med Västerås utveckling – att intressant arkitektur faktiskt kan göra underverk både ekonomiskt och kulturellt.

JÄRNVÄGSBARRIÄREN
Gällande järnvägsbarriären resonerar man på följande sätt:
”Den ultimata lösningen är naturligtvis att gräva ner järnvägsspåren. Men samtidigt gräver man då ner det stora och oersättliga reklamvärde som Mälarstaden Västerås – Västra Aros – Västra åmynningen representerar”

Här har jag det extremt svårt att hitta något konkret reklamvärde än så länge. Sitter man på tåget från Stockholm och rullar in mot Västerås Centralstation ser man Ängsgärdet på vänster sida – en avdankad-orkeslös-söndermotoriserad-frimärksplanerad-slagpåse, inte så mycket reklamvärde där inte. Vad ser man mer? En grå betongsilo och där bakom skymtar Mälaren med Östra Hamnen/Lillåudden i bakgrunden, inte vidare smickrande än så länge i alla fall. Kommer man med tåget är det inte särskilt pittoreskt det heller med oljecisterner och gasklockor ända fram till Lögarängen. Däremot när bebyggelsen vid Centrala Mälarstranden är färdig och silon borta ur bilden samt ett sanerat Ängsgärdet – då hade jag förstått resonemanget och köpt bilden av att man inte vill låta tågresenärerna gå miste om uppenbarelsen Mälarstaden. Fast järnvägens barriärproblematik handlar inte primärt om en vykortsbild av Västerås Mälarstaden, det handlar om att det är svårt att ta sig över eller under spåren oavsett tillvägagångssätt och det retarderar Västerås centrala utveckling. Jag har tidigare vurmat för Tovatt Architects and Planners förslag om att elevera spåren och gör det fortfarande. Gräva ned spåren är klart optimalast på grund av att man då självklart optimerar störst markyta och bryter barriären helt, å andra sidan kan det vara klokt att redan nu börja investera i framtidens teknik i upphöjt spår.

Framtiden heter höghastighetståg. Förr eller senare måste man då se över en alternativ lokalisering av spåren. Tågspåren måste antingen grävas ned eller eleveras på räls och då finns det ett flertal alternativ, men Maglev ser väldigt intressant ut. Ett alternativ som skulle föra Västerås närmare kontinenten och Europa med cirka 1-2 timmars restid eller varför inte huvudstaden Stockholm på cirka 20 minuter. Ett självklart alternativ om man vill ha en ha en fortsatt utvecklad och dynamisk Stockholm-Mälarregion. För en stad med tradition av både tåg och elektromagnetism skulle det vara intressant och se hur det skulle kunna utvecklas.






Fler skulle då även välja Västerås som bostadsort om det finns tillförlitlig och kostnadseffektiv infrastruktur. Dessutom kan man anlägga kommersiell service i gatuplan på de delar som inte är menade att passeras under de upphöjda spåren.. Järnväg med lokaler i gatuplan används friskt i London, Berlin, Madrid et cetera. På så sätt skulle stadsdelarna Gideonsberg och Haga integreras ihop med bättre och gemensam kommersiell service.

Dagens Sverige och dess stadsplaneringsdebatt kan vid en kroppslig inkarnation liknas med Muhammed Said Al-Sharaf mera känd som ”Bagdad Bob” som alltid kommenterade kritiska lägen under Irakkriget med: ”Allt är under kontroll”. Den politiska stilen börjar bli mer och mer påtaglig i Sverige – det vill säga mer och mer verklighetsfrämmande. Man vägrar inse att Sverige exempelvis tillhör de mest bilberoende nationerna i världen, man har tidigare skrattat åt de forna öststaternas betongblocks-arkitektur som idag kan visa upp mer framstående och nyskapande arkitektur än vad Sverige kan. Vi slår oss för bröstet för att vi gör smarta klimatinvesteringar, men skjuter oss i foten då det satsas extremt lite på hållbar infrastruktur i form av nya järnvägar, spårvägar et cetera, med några få undantag. Där har många länder som svenskar skämtsamt kallat för U-länder gått om Sverige infrastrukturmässigt för länge sedan. Sist, men inte minst så är vi extremt duktiga på att utarma centrala stadskärnor till förmån för externa köpcentrum.


Det är glädjande med privata initiativ som accentuerar långsiktighet i stadsplaneringen ­ - all heder till initiativtagarna bakom idévisionen som visat att staden Västerås har ett affektionsvärde att både bevara och utveckla. Det måste återigen börja byggas stad och med täta gaturum och täta förbindelser, barriärbrytningar och förtätningar – inte att man exploaterar värdefull naturmark. Det behövs också politiker med lite guts som kan sätta ner foten när utvecklingen inte går i en hållbar riktning. Den här idévisionen med ett par modifikationer är ett viktigt dokument för Västerås utveckling och det lär behövas flera stående idévisioner i framtiden. Hoppas på fler ”idekreatörer” under kommande år som gärna tar sig an UTVECKLANDET av Västerås och inte AVVECKLANDET av Västerås centrala delar. Detta är, som redan nämnt men kan nämnas flera gånger, förhoppningsvis ett av flera kommande visionsdokument gällande den barriärproblematik som inom nära framtid måste lösas för utvecklandet och utbredningen av VÄSTERÅS INNERSTAD.
I historiens tidigare skeden tävlade städerna om att bygga de största och vackraste katedralerna för att symbolisera civilisationens framväxt, man anlade universitet för att belysa utvecklingen från medeltidens mörker. Vidare under industrialismens framväxt tävlade man om den mondänaste järnvägstationen för att visa att man var en del av den nya optimistiska tiden av fria utbyten av idéer, enklare och snabbare kommunikationer, internationella relationer et cetera. Idag har vår framstegsoptimism retarderats efter 1000 år av utveckling – vi anlägger enorma billighetstempel i form av externa köplador längs motorvägarna vid Hälla och Erikslund som ett bevis att vi låter oss indoktrineras att konsumtion och bilåkning är livets fulländning.
Så, hur vill vi ha Västerås i framtiden? En attraktiv, dynamisk och urban stad med tät bebyggelse av stadsmässig arkitektur och goda kommunikationer eller en söndermotoriserad, utglesad, amerikaniserad och traditionslös jättehamburgare?




Snap Shots

Get Free Shots from Snap.com