…Det skulle man kunna tro. Även fast det låter osannolikt,
så är det faktiskt sant. Detta är dock inget incitament för att sluta gnälla
passionerat på identitetslösa bönder i politiska plenisalar, arkitekter med
mera attityd än talang samt byggbolag med djupare fickor än samhällsbyggnadsengagemang,
om det nu var det så.
Eftersom staden och städer inte längre växer organiskt, så
sker förändringar av implementerad vilja – en genomförande kapacitet. Att en
stad förändras graduerligt är fullt naturligt och ofrånkomligt.
Förutsättningarna skissas upp, implementeras, men sedan släpps förändringarna
fria. För just nu är det civilsamhället som bygger urbaniteten.
I Västerås är något på gång, det går inte att riktigt sätta
finger på det, men det känns bestående oavsett trista kommentarer i
lokaltidningens nätupplaga. Det handlar
inte enbart om stadsbyggande, befolkningsökning ( bra Västerås + 947 personer
på första halvåret 2012! ) utan på alternativa musikscener, kreativa hubbar och
ett diversifierat bar – och restaurangliv. Där står grabbarna och tjejerna
bakom Frank, The Circus, Nya Hattfabriken och numera Kajplats 9 för den nya
generationens krögare och Västeråsarens stadsliv med ett bra stänk lokal förankring
och identitet dessutom.
Skitställen
bommar igen, kvalitet levererar kontinuerligt.
Det
har varit en ganska livlig debatt kring betongöknen i delar av City,
förståeligt till en viss grad – om man själv kommer med egna förslag vilket
dock är mera sällsynt än förmågan att gnälla sönder en hel byggnad. Optimalast
vore att bygga om och förpassa 60-talets rivningsraseri någon annanstans. En
färgklick skulle ibland räcka långt, men det skulle väl vara att ”förvanska
husens omistliga kulturella värden” som det brukar heta i när någon kritiserar
Modernismens antiarkitektur.
I
övrigt är stadsbyggnadsdebatten exakt som vanligt i trygghetsnarkomanins tecken,
hyfsat lam det vill säga. Om nu någon med problemformuleringsprivilegium dryftar
att ta till pennan handlar det tröttsamt i stadsmiljöfrågor om solceller på tak(
viktigare än husets utformning samt dess olika funktioner), cykelhjälmar i
tätortsbebyggelse ( curlingföräldraskap även för vuxna - ja tack!),
trafikseparering (gångtunnlar ger trygga stadsmiljöer..eh…tror vi!) eller den
gamla nöten hushöjder ( Hjälp! Västerås
kunde ju bli ”Lilla Chicago”!)
Stadsbyggnad berör hela samhällets olika
spektrum, varför blir debatten riktigt het annat när en väg ska dras till
Gäddeholm? Det är i och för sig bra att det råder bred politisk konsensus, att
man inte likt Stockholm gör partipolitik om en primär och alltid aktuell fråga
nämligen bostadsförsörjningen. Det borde dock vara konsensus om att bygga tät
funktionsintegrerad stad, inte monofunktionella bostadsområden med trist
gestaltning. Så det går alltså jättebra att ställa arkitektoniska krav på
byggherrarna fortsättningsvis. Nedan går att läsa om ett skolexempel i hur en
slipsten ska dras i den stadsbyggnadspolitiska diskursen. Se och lär:
Snart, Lördagen den 15:e September, går Översiktsplanen för Stationsområdet ut på
samråd. Jag har kikat lite på planhandlingarna och är positivt överraskad.
Främst på grund av stadsdelen som omgärdar Stationen – slutna kvarter,
finmaskigt gatunät, funktionsintegrering och varierad arkitektur. Själva
Stationsbyggnaden måste gestaltas bättre – både estetiskt och funktionellt. Mer
om det i en senare blogg när samrådet kickar igång.
Staden står inför en del vägskäl, men jag tror att Västerås
är på väg att resa sig ur skuggorna, på riktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar