Fördjupad Översiktsplan för Stationsområdet 3B

Då var den Fördjupade Översiktsplanen för Stationsområdet, även kallat 3B  ( Bygga bort barriärer), ute på samråd. Detta är tveklöst ett av de mest omfattande och framförallt – viktigaste stadsbyggnadsprojekten i modern tid i Västerås.

Av geotekniska och ekonomiska skäl, var det sagt, kommer inte spåren grävas ned i tunnel eller gå i högbana som tidigare förslagits av bland annat Tovatt Arkitekter och Wingårdh Arkitekter.  Att spåren kommer gå i markläge är bara att acceptera och gör det bästa av saken, även om kalkylen för tunnel kändes väldigt saltad så som jag mindes den för några år sedan.

Nåväl, Översiktsplanen har landat och det känns bra, initialt. Förtjänstfullheten ligger primärt att bryta barriären mellan City och Centrala Mälarstranden och skapa ordentliga urbana stadsrum – något som södra sidan av spåren ännu saknar. Givetvis är Stationsbyggnaden viktig för resenärernas komfort och för att den nuvarande är löjligt underdimensionerad för resenärernas behov när Citybanan i Stockholm och fyrspåren till Kallhäll är klart, men även för att en profilbyggnad behövs för att markera barriärbrytandet med något extraordinärt.

Projektgruppen från Stadsledningskontoret och Stadsbyggnadskontoret ska självklart ha en stor eloge för det genuina engagemang man lagt ut hittills med själva Översiktsplanen samt kommunikationen med intresserade Västeråsare.

Nu under samrådstiden har det seglat upp ett tredje alternativ från politiskt håll som innebär att passagen under spåren uteblir och att det endast blir en gångpassage över spåren. Vad är den exakta poängen i att bygga något som inte ersätter dagens felaktiga lösning. Man bygger ju inte bort barriären genom att glatt upprätthålla barriärerna. Man åstadkommer ingenting genom att begå samma misstag igen som man gjorde senast på nittiotalet när Stationen byggdes om. Det kan ju till och med en lobotomerad krukväxt räkna ut.

Moderaterna formulerar sig alltså som följande i VLT gällande gångtunneln:

”Den största skillnaden mellan förslagen är att vi inte vill ha ett nedsänkt torg fram till spåren från gång – och cykeltunneln under Södra Ringvägen. Ett nedsänkt torg som fortsätter i en lång tunnel under spåren fram till Kungsängsgatan och som gör det svårt för taxibilar och privatbilister att nå resecentrum.

Man hänvisar även till risken för översvämning i tunneln, men för det första: Vill man ha en tunnel eller vill man inte ha en tunnel?  Det är ju löjeväckande att man sätter privatbilister och taxi i första rummet när det kommer till Västeråsarens rörlighet från City ned till Mälaren och vice versa. Man kunde ju nästan tro att de vill att man ska kunna parkera bilen på perrongerna eller ta bilen med sig på tåget.  Skitnödigt och småstadsaktigt så det förslår när man dessutom inte vill blanda gående och cyklister under tunneln.

Jag är inte helt säker på att man förstått 3B-projektets syfte och ambitioner, nämligen att bryta barriärerna inte att upprätthålla dem.  Är det då inte viktigare att underlätta integrationen mellan Östra Hamnen och Lillåudden och den Centrala Staden.  Den ”Centrala” Mälarstrand man i Översiktsplaner efter Översiktsplaner eftersträvat?

Det ska finnas flera passager över och under spåren annars är projektet en bortkastad möjlighet som innebär att City aldrig kommer utvidgas ned mot Mälaren och att man måste bygga om Stationsområdet ytterligare en gång inom en överskådlig framtid.

Själva Stationsbyggnaden hoppas jag gestaltas annorlunda inför detaljplanestadiet.  Hoppas det kommande Gestaltningsprogrammet blir arkitektoniskt vassare, mer unikt och identitetsskapande. Förhoppningsvis sitter Stockholm- Mälardalens vassaste kontor vid ritbordet för tillfället.

Skärmtak eller takskydd saknas över perrongerna dessutom är gångpassagen över spåren nästan en replika av den befintliga stationslösningen.  Har man inte lärt sig något av tidigare misstag? Har man nu gjort det går det alldeles utmärkt att ta inspiration från Dresden eller Berlin när det kommer till plattformstaket  eller varför inte helt och hållet kopiera taket från Gare do Oriente i Lissabon.

I det inledande kapitlet.”Vision för Stationsområdet” kan man följdaktligen läsa: ”Under de senaste årtiondena har det i Västerås byggts många nya områden, förorter och enstaka byggnader men det har inte byggts någon urban och mångsidig stadsdel”  

Tack, då var även det bekräftat från officiellt kommunalt håll. Undrar varför man suttit tryckt på den uppenbara sanningen i alla år.

I nästa stycke läser man vidare att: ”Stationsområdet strävar efter att vara en stadsmässig, mångsidig och attraktiv stadsdel. Områdena mellan Södra Ringvägen och Kungsängsgatan utvecklas till funktionsblandade stadskvarter som sjuder av aktivitet och rörelse. En stadsdel där mångfalden av verksamheter kompletteras med nya bostäder, kontor, offentliga och kommersiella lokaler.

…och vidare.

”Stationsområdet ska ges formen aven tät kvartersstad. Byggnaderna placeras mot gata och dess bottenvåningar utgörs i hög grad av publika lokaler och verksamheter. I kvarterens inre finns privata och halvprivata innergårdar. Bebyggelsen ges en varierad skala, med tonvikt på fem till sex våningar. En högre bebyggelse kan prövas längs spårområdet samt vid stora stråk och nya platsbildningar i form av torg och parker. I kvarter och byggnader ges förutsättningar för en stor blandning av funktioner och verksamheter. Den blandade stadsbebyggelsen kan bestå av handel, service, kontor, bostäder, kultur idrott, torg, parker samt publika och icke-störande verksamheter.”

Ren och skär urbanism i min bok. En tät blandstad för Stationsområdet. Jag känner mig dock lite frågande inför ”halvprivata” innergårdar. Slutna kvarter med privata innergårdar bör vara normen, inte enbart för att det ger bättre förutsättningar för gatulivet utan även för att minimera bullret från järnvägen. Då återstå sist vad som är snack och vad som är verkstad. Det är givetvis en marknadsfråga, men man får inte glömma att kommunen har planmonopol och kan således bestämma hur man vill ha det.  Besvärligt nog så är Västerås Stad väldigt lite av fastighetsägare i området.  Jag tror dock majoriteten av fastighetsägarna förstår värdet av att maximera attraktiviteten av sina fastigheter. Ta Regioncity i Göteborg exempelvis. Där har Jernhusen affärsutvecklat mycket stadskapital  i Göteborgs Stationsområde, givetvis ska de göra det i Västerås också!

Stadsdelen som omger Stationsområdet är alltså däremot mer aptitretande - slutna och funktionsintegrerade kvarter med finmaskigt gatunät – stadsstruktur helt enkelt.  Östra delen mot Björnövägen är inte lika stadsmässig, där kan man hoppas på en ändring i samma kvartersstruktur som strax söder om spårområdet och kring Silområdet.  Ska Ängsgärdet, förhoppningsvis, länkas samman strukturellt med City och Stationsområdet bör det ju ske sömlöst utan några avbräck i kvartersstrukturen.

Det är således viktigt att ”stadsdelen” fungerar som en stadsdel rent funktionellt och inte blir ännu en stadskuliss som merparten av de projekt som lanserats och marknadsförts som ”stadsutveckling” bara för att det säljer ( självklart –  stad är ju alltid attraktivt!) även om många vill bo urbant men inte ta konsekvenserna av det.

 Fyra stycken parker kommer skapas därtill. Hoppas de blir av typen stadspark för rekreation i en positivt livlig stadsmiljö. Det bör alltså accentueras att det är en stadspark av det mindre snittet.

Kungsängen borde även göras om till en stadsgata och inte en genomfartsgata.  Vilket den definitivt ser ut att bli om man kan tänka sig sänka hastigheten något.

Västra delen av planområdet  framför ”kanonerna” eller ”lavetterna” i Kvarteret Sigvald borde även exploateras. Mark Schultz på dåvarande Residens Arkitekter, numera på Archus Arkitekter, hade ett bra förslag om en segellik byggnad precis vid parkeringen där.  Lavetterna ska givetvis vara kvar och lavettera upp eventuella deltagare i den bilfest som äger rum i staden under sommaren.  Jag förutsätter att det är det dem är till för. Kvarteret Samuels verksamhetslokaler borde vändas med ingång mot Kungsängsgatan istället för Sigurdsgatan. Denna fastighet skulle respektfullt kunna få byggas på ett par våningar för en mer stadsmässig inramning längs Kungsängsgatans västra del.

Det är extremt viktigare att Stationsområdets fastighetsägare förstår digniteten av detta Stadsutvecklingsprojekt och då alltså förstå lönsamheten att i ett bygga en dynamisk stadsdel på väldigt attraktiv mark i en stad i ett väldigt expansivt skede, win-win för både fastighetsägare och stadens medborgare.

Sedan anser jag att man bör ta sig en funderare om Silon och Betongfabriken och Reningsverket.  Förutsätter egentligen inget annat än att samtliga tre verksamheter flyttar eller rivs. Silon är ju ingen uppskattad arkitektonisk skönhet , där borde en ikonbyggnad skapas mitt i hamnbassängen mellan Östra Hamnen och Lillåudden och då gärna en folklig och arkitektonisk magnet av typen Kulturhus eller liknande. Östra Hamnen och Lillåudden, två än så länge monofunktionella bostadsområden behöver en helt annan funktionell attraktivitet. Reningsverket bör flyttas snarast, speciellt när Västerås Stad är huvudägare i Mälarenergi, finns det särskilda incitament att hitta en ny lokalisering eftersom den är i i vägen i ett av stadens viktigaste stadsbyggnadsprojekt i modern tid. Kan man bygga en ny förbränningsanläggning för 3 miljarder kronor kan man med enkelhet flytta ett reningsverk, förslagsvis bortåt Sjöhagen där Mälarenergi redan har sina andra anläggningar.

Våningsantalet på 4-6 våningar kunde gott ligga på 4-8 våningar för en större variation i skala och storlek.

"Nya högre byggnader kommer att kunna skapas vid viktiga målpunkter med större människoflöden. Byggnaderna ska utmärka sig genom dess arkitektur. Bottenvåningar i dessa våningar ska vara publika, öppna och bidra till gatulivet. Nya höga byggnader ska anpassas till föreslagna kvartersstrukturer, följa gatornas geometri och inte som hus-i-park solitärer separerade stadsstrukturer."

Slutklämmen är ju genialisk, med min understrykning.  Det behövs givetvis ett par högre landmärken på 10-20 våningar integrerade i kvartersstrukturen.

Översiktsplaner som dessa växer ju inte på träd, så minsta lila överträdelse från de föreskrivna ambitionerna i senare detaljplaneläggning kommer påpekas och det med besked! Eftersom andra ”dåliga” detaljplaner antas utan ifrågasättande är det bara hoppas att denna smått fantastiska Översiktsplan inte blir en politisk långbänk för att partilojalistiska klapphattar glömmer bort att de representerar medborgarna och sina väljare.

Nu är ju inte Översiktsplanen juridiskt bindande, men jag hoppas att den ger hundraprocentigt stöd och vägledning till att alla de olika deldetaljplanerna vinner laga kraft med alla de ambitioner om tät, funktionsblandad kvartersstad som Översiktsplanen föreskriver.  Framför allt som vägledning för alla politiska beslutsfattare, projektledare, arkitekter, fysiska planerare, byggherrar, fastighetsägare, näringsidkare och Västeråsare som kommer vara en del av hela projektet.

Stad i förändring....

…Det skulle man kunna tro. Även fast det låter osannolikt, så är det faktiskt sant. Detta är dock inget incitament för att sluta gnälla passionerat på identitetslösa bönder i politiska plenisalar, arkitekter med mera attityd än talang samt byggbolag med djupare fickor än samhällsbyggnadsengagemang, om det nu var det så.

Eftersom staden och städer inte längre växer organiskt, så sker förändringar av implementerad vilja – en genomförande kapacitet. Att en stad förändras graduerligt är fullt naturligt och ofrånkomligt. Förutsättningarna skissas upp, implementeras, men sedan släpps förändringarna fria. För just nu är det civilsamhället som bygger urbaniteten.

I Västerås är något på gång, det går inte att riktigt sätta finger på det, men det känns bestående oavsett trista kommentarer i lokaltidningens nätupplaga.  Det handlar inte enbart om stadsbyggande, befolkningsökning ( bra Västerås + 947 personer på första halvåret 2012! ) utan på alternativa musikscener, kreativa hubbar och ett diversifierat bar – och restaurangliv. Där står grabbarna och tjejerna bakom Frank, The Circus, Nya Hattfabriken och numera Kajplats 9 för den nya generationens krögare och Västeråsarens stadsliv med ett bra stänk lokal förankring och identitet dessutom.

Skitställen bommar igen, kvalitet levererar kontinuerligt.

Det har varit en ganska livlig debatt kring betongöknen i delar av City, förståeligt till en viss grad – om man själv kommer med egna förslag vilket dock är mera sällsynt än förmågan att gnälla sönder en hel byggnad. Optimalast vore att bygga om och förpassa 60-talets rivningsraseri någon annanstans. En färgklick skulle ibland räcka långt, men det skulle väl vara att ”förvanska husens omistliga kulturella värden” som det brukar heta i när någon kritiserar Modernismens antiarkitektur.

I övrigt är stadsbyggnadsdebatten exakt som vanligt i trygghetsnarkomanins tecken, hyfsat lam det vill säga. Om nu någon med problemformuleringsprivilegium dryftar att ta till pennan handlar det tröttsamt i stadsmiljöfrågor om solceller på tak( viktigare än husets utformning samt dess olika funktioner), cykelhjälmar i tätortsbebyggelse ( curlingföräldraskap även för vuxna - ja tack!), trafikseparering (gångtunnlar ger trygga stadsmiljöer..eh…tror vi!) eller den gamla nöten hushöjder (  Hjälp! Västerås kunde ju bli ”Lilla Chicago”!) 

Stadsbyggnad berör hela samhällets olika spektrum, varför blir debatten riktigt het annat när en väg ska dras till Gäddeholm? Det är i och för sig bra att det råder bred politisk konsensus, att man inte likt Stockholm gör partipolitik om en primär och alltid aktuell fråga nämligen bostadsförsörjningen. Det borde dock vara konsensus om att bygga tät funktionsintegrerad stad, inte monofunktionella bostadsområden med trist gestaltning. Så det går alltså jättebra att ställa arkitektoniska krav på byggherrarna fortsättningsvis. Nedan går att läsa om ett skolexempel i hur en slipsten ska dras i den stadsbyggnadspolitiska diskursen. Se och lär:

http://gbg.yimby.se/2012/09/krav-pa-kvartersstad_1177.html

Snart, Lördagen den 15:e September, går Översiktsplanen för Stationsområdet ut på samråd. Jag har kikat lite på planhandlingarna och är positivt överraskad. Främst på grund av stadsdelen som omgärdar Stationen – slutna kvarter, finmaskigt gatunät, funktionsintegrering och varierad arkitektur. Själva Stationsbyggnaden måste gestaltas bättre – både estetiskt och funktionellt. Mer om det i en senare blogg när samrådet kickar igång.

Staden står inför en del vägskäl, men jag tror att Västerås är på väg att resa sig ur skuggorna, på riktigt.  

Nya Stationsområdet

Igår presenterades visionerna framtaget för det nya stationsområdet i Västerås inför kommunstyrelsen med flera. Arkitektkontoren Tovatt och Bystrup presenterade varsitt förslag och Wingårdh klämde till med två förslag – ett lättare och ett dyrare alternativ med nedgrävning av spåret som resultat. Det dyrare alternativet finns dock inte med i dagens VLT som kan läsas i sin helhet här.

Bystrup tar inte vara på den attraktiva mark som erbjuds utan spejsar till det för mycket och separerar de nya byggnaderna och sammanbinder inte heller med de befintliga. Man erbjuder därmed noll urbana kvaliteter och ingen hänsyn tas till distinktionen mellan det industriella arvet ifrån Sigurdområdet och den modernare arkitekturen i Östra Hamnen/Lillåudden. Man gör även ingenting av de döda ytor som Sigurdområdet tillhandahåller och de så kallade parkerna ser ut som överväxta cannabisodlingar. Flummigt, spektakulärt och någorlunda nytänkande men knappast av den kapacitet som är användbar och genomförbar.


Wingårdhs förslag ger, i alla fall med blotta ögat, ett bra intryck av att av att tillfoga konkreta och täta gaturum med slutna kvarter kring stationen. Dock är ett rese – och shoppingcentrum ovanpå spåren en ensidig produkt och löser inte barriärproblematiken. Det ska dock kreddas för att Sigurdområdet på öster om dagens Centralstation får en integrering av bostäder, kontor och kommersiella lokaler samt att Östra Hamnen och Lillåudden knyts ihop med ett tätt gaturum längs Kungsängsgatan samt även på andra sidan spåret på Södra Ringvägen. Som redan nämnt så är ännu inte den påkostade varianten av Wingårdhs förslag tillgängligt varav denna text kan komma att editeras.

Tovatt prickar tveklöst in alla rätt. Arkitekturen är urban och stadsmässig som inger en känsla av att rulla in till en station av internationell stil och klass.
Man har dessutom expanderat sina visioner till att inkorporera det pågående Östermalm med dess urbana hål som ännu inte detaljplanelagts i korsningen Stora Gatan-Södra Ringvägen i projektet, Lillåudden och Östra Hamnen får även kanalliknade utformning som ger de nya stadsdelarna ännu mer vatten att spegla sig i. Dessutom breddas Svartån för ge plats åt en ö där Västerås nya konstmuseum skulle kunna inhysas samt att Vasaparken inhägnas på den södra sidan som ger intryck av att vara just en park. Järnvägen lyfts upp och ger klara passager under den – vilket är en del av konceptet för att underlätta rörelsen mellan City och de nya stadsdelarna vid vattnet, där dagens järnvägsbarriär endast ger två möjligheter att korsa spåren. Dessutom underlättas trafiksituationen om fordonstrafikanter kan åka under spåren på flera ställen. Ett överskådligt helhetsintryck med dynamiska spelplaner för rörelse – här står arkitektkontoret Tovatt som goda ambassadörer för stadsmässighet, estetik och viljan till Västeråsarens mobilitet.

Radiation ruling the nation

I fredagens vlt kunde man läsa om att ett visionsarbete för Västerås Centralstation börjar ta form. De tre arkitektkontoren Wingårdh, Bystrup och Tovatt har fått uppdraget att ta fram en vision om hur området ska gestaltas, estetifieras. funktionaliseras and all that jazz.

Detta är inte Sheffield, Stoke-on-Trent eller Burnley 1977. Detta är Västerås anno domine 2008, med ett dynamiskt skitigt, postindustriellt wasteland bland dess centralaste delar. Ett paradis för människor med fabläss för urban exploration och några enstaka graffare, men idag ett allmängiltigt praktexempel på dåligt markutnyttjande. Glädjande är det dock att bostäder, verksamheter, handel och kultur ska integreras i området och att tågspåren ska överdäckas alternativt grävas ned under jord. Förvisso gillar jag miljöer likt detta, det påminner lite om den Viktorianska slumdynamik som hittas i södra delen av Londons East End nära Themsens hamndockor eller norra Englands industristäder. Men det finns ingen anledning alls att bevara ett övergivet och nedgånget område när staden suktar efter central mark att explotera och urbanifiera till den goda offentliga rumsnyttan. Dessutom är det snyggt att blanda industriarkitektur med exempelvis futuristiska drag.

Västerås Centralstation är idag ett hån mot alla pendlare och övriga resenärer sedan ombyggnationen sent nittiotal, som dessvärre blev en kortsiktig budgetlösning. Det där med anpassning, tillgänglighet, känsla av reslust och ventilation värd namnet verkade inte falla de dåvarande tjänstemännen i smaken. Nåväl, snart bör de sista pusselbitarna falla på plats hur området ska kunna utvecklas och barriären mellan Mälaren och City överbryggas. Med tunga namn som Wingårdh, Bystrup och Tovatt ser det väldigt intressant ut. Arkitektkontoren ska presentera sina visioner vid årets slut.

Läs hela artikeln här: http://www.vlt.se/artikelmall.asp?version=818186