Detaljplan för Kv. Isolatorn.

Då har detaljplanen för Kvarteret Isolatorn varit ute på samråd. Eftersom jag inte hade några egentliga förhoppningar om att det skulle kunna vara något spännande och banbrytande utan förmodligen utströsslade punkthus och lamellhus om vartannat i en separerad enklav, fanns det inga anledningar att skaka på huvudet på förhand. Sedan insåg jag man faktiskt lagt ned någon tanke på att eventuellt skapa något kvalitativt. Det är då man undrar varför det alltid ska vara så svårt att göra någonting solitt och helhjärtat någon gång. Ett avtryck, en kontrast, någonting annat än halvvägs hela tiden. Däremot är det skönt att den där parkeringsplatsen med stulna och sedermera övergivna bilar blir bebyggd någon gång. Blev full i skratt när någon jävla fåne på VLT: s debattsida ville sätta igång ett överklagande på grund av de planterade popplarna inom planområdet hade mistlar. I planhandlingen gällande bebyggelsens placering och gestaltning kan man läsa följande:

”Ambitionen med kvarteret är att den nya bebyggelsen ska komplettera och berika den befintliga bebyggelsen i Gideonsberg.”

Så långt är det fullt okej. I nästa stycke står det däremot:

”Bebyggelsen ska kännetecknas av spännande arkitektur och gårdarna av ett grönt intryck”

Spännande arkitektur alltså. Vad mina ögon kan urskilja så är arkitekturen, rent subjektivt givetvis, inte särskilt spännande alls. Funkislådorna har vi sett åtskilliga gånger tidigare, liksom de sterila punkthusen. Behållningen är väl att fasaderna utåt gatan, med stor variation, är kulörta. I övrigt väldigt karaktärslöst och noll identitetsskapande.

Inte särskilt spännande alltså. Jag undrar varför SWECO gör bra ifrån sig internationellt, men inte på hemmamarknaden. Är det på grund av det rådande klimatet kring arkitektur eller är det fokuset på ingenjörskonsten snarare än den fria, konstnärliga gestaltningen.

Märkligt är det dock om Västerås Stad föreskriver spännande arkitektur i planhandlingarna och så blir det ytterst medioker gestaltning. Är man rädd för gentrifiering? Har Gideonsbergs 40/50-tals-touche någon form av djupt affektionsvärde att ingenting får sticka ut? Har inte staden planmonopol, varför då trots alla duktiga medarbetare på SBK konsekvent lägga över det på extern konsult?

En ljusglimt i planhandlingen:

”Detaljplanen ger möjlighet att inrymma lokaler för stadsdelsservice i bottenplan av bebyggelsen längs med Långmårtensgatan”

Det står alltså att det eventuellt ska vara någon form av stadsdelsservice, vilket är bra, dock står det inte detaljerat vad den skulle bestå av.

Vidare kan man läsa till sig att:

”Byggnaderna ska dock inte vara sammanbyggda som i den täta kvartersstaden utan friliggande med visst utrymme mellan för att ge en öppenhet och kontakt med kringliggande grönområden och bebyggelsemönster. ”

Om 15-20 år har förhoppningsvis Innerstaden hittat sig ut över barriärer såsom E18 och järnvägsspår mot Gideonsberg, Hemdal, Viksäng med flera. Så varför inte redan nu börja planera för att dessa stadsdelar kan bli den Yttre Innerstaden, alla har ju liksom inte råd att bo på bo på Östra Hamnen-Lillåudden-Öster Mälarstrand även om det är där den huvudsakliga stadsutvecklingen bör och kommer ske framöver, vid vattnet.

Med tanke på att planområdet endast är en 10-15 minuters gångpromenad från City borde det vara en mer stadsmässig framtoning vid byggnationen, en tätare blandstad.

Sedan stötte jag på att Västerås Stadsarkitekt i VLTs bostadsbilaga för några veckor sedan hävdar:

”Västerås är väldigt funktionalistiskt. Man raderar ut hela den klassiska kvartersstaden och fyller den med stora varuhuskomplex. Det är något enastående i vår historia”

Jag hoppas att Stadsarkitekten slarvat med ordvalet, för i min bok betyder det inte att det är något fantastiskt med kultur – och arkitektursanering av den centrala staden, vilket skedde utan 1960-talet och framåt. Om inte, är det inte särskilt underligt att uppfyllandet av stadens stadsbyggnadsmål via Översiktsplaner både för tätort och centrum, det vill säga stadsarkitektens uppgift, att bygga funktionsintegrerad blandstad enligt föreskrivande mål har havererat och majoriteten av som byggts de senaste 10 åren ( eller de senaste 70 åren för den delen) varit funktionsseparerad nyfunktionalism.

Det är som sagt positivt att planområdet äntligen planeras att bebyggas och jag vill egentligen inte såga förslaget alls, men med några enkla modifikationer av högre arkitektonisk ambitionsnivå och urbanare planering samt ett stänk identitet, skulle detta kunna bli riktigt bra. Planområdet har alla förutsättningar att kunna bidra till en ökad stadsdelsdynamik – om viljan finns det vill säga. Kanske dags att avisera att kravet på markanvisning innebär att bygga blandstad, på riktigt alltså. Partnering kan vara bra, men även en fälla. På tal om arkitektonisk likriktning, är denna länkade artikel av Tomas Lauri från tidskriften Arkitektur

Likaså denna, gällande stadsbyggnadsmässiga typologiska trauman, från Johannes på YIMBY GBG

Östra Hamntornet

Härom veckan var det byggstart för 18-våningshuset Kvarteret Magasinet eller Östra Hamntornet som NCC döpt om det till. I skrivande stund är de flesta lägenheterna redan sålda, vilket är glädjande och en fingervisning om att det finns en stor utvecklingspotential och marknad för centrala och höga hus i staden. Så stadens tangentkrigande Villaägareföreningar samt andra gnällspikar likt Rune Karlsson kan ju dra igen för denna gång gällande vad folk efterfrågar för typ av bostäder. Finns det en efterfrågan på en högre och tätare stad, ja då bygger man ju givetvis efter dessa preferenser. Nu är det inget självändamål att bygga högt under premissen ”bara för att”, men vill man ha kundunderlag för lokala butiker och verksamheter, skydda annan mark från exploatering samt ge förutsättningar för ett gott och trivsamt stadsliv är den täta och funktionsintegrerade staden det enda alternativet. Personligen tycker jag byggnaden kunde vara högre, men något smalare .

Det tråkiga med denna byggnation är att man, NCC ( eller tidigare planarkitekten), valt att inte integrera lokaler i bottenvåningen för exempelvis kommersiellt bruk utan istället ett parkeringsdäck med en extra hög parkeringsnorm. Fortsätter man att inte planera för stadsliv och urbant integrera flera funktioner i området riskerar Östra Hamnen/Lillåudden bli en betydelselös, isolerad bostadsenklav som endast de boende, i regel, utnyttjar. På sikt kanske en del bottenvåningar i området kan konverteras till lokaler för olika ändamål.
Ett naturligt flanörstråk är dessutom obefintligt, förutom den som går längs kajkanten. Den fyller dock ingen större funktion, förutom att det ”går” att använda den, alltså icke-fungerande och inget nämnvärt mervärde än så länge.

Detta är tyvärr inte vad den lokala stadsplaneringsdebatten handlar om, det vill säga sociala och estetiska gestaltningskrav och hur Östra Hamnen/Lillåudden ska knytas till Innerstaden så Västerås slutligen kan titulera sig som Mälarstaden med rätta, utan det är * trumvirvel * hushöjder som fullkomligt sammanfattar den lokala diskursen. Den Gynt-Luttroppska idén om Västerås som ”Tornens Stad” är intressant ur flera urbana perspektiv, men det förutsätter att de inte står som solitärer på långt avstånd från varandra utan snarare i kluster samt att markvåningarna är integrerade primära funktioner med en strikt stadsmässig gestaltning. För i slutändan är det livet mellan husen som gör skillnaden.

Projektet planeras för inflyttning till sommaren 2012.

Stadens delar - Stadsdelar med dynamik och identitet

Det finns stadsdelar med identitet och lokalförankring värd namnet. Ur ett rent social - och urbangeografiskt perspektiv lever de ofta i skuggan av min vanliga mantran optimal stadsplanering, tät blandsstad, hållbarhet, nyurbanism och så vidare. Däremot har de andra starka värden och subkulturer och framför allt sociala kapital ( och ibland dess brist på det) som lekfullt står oberoende av det etablerade samhället och dess normer, här tar man sig som utomstående inga som helst friheter.

Dessa områden, som jag valt att framföra, går knappast under "det goda boendet" utan är ibland rent livsfarliga och säkert, dessvärre, rent vedervärdiga i mångas ögon. Däremot i Sverige - Trygghetsnarkomanernas land - där de flesta former av subkulturer motarbetas eller slutligen kommersialiseras, finns det ytterst lite stadsdelar eller exempelvis etniska kluster med en renodlad egen identitet. Är man en trygghetsnarkoman gör man självklart ett besök till Hammarby Sjöstad med stadsjeepen och dricker latte och låtsas vara miljömedveten.
Nog för att Hammarby Sjöstad är ett välkommet tillskott av mer områden med stadskaraktär och gatuliv i huvudstaden, men det finns väldigt lite som påminner om "real life", människans egentliga vardag och tillvaro, till skillnad från verkligheten på Södermalm vid andra sidan av hamnbassängen. Går det ens att ramla omkull och få skrubbsår eller är tanken att det ska vara så idylliskt som om inget elände någonsin existerat? Förutom eländet att behöva ta bilen, båten, cykeln eller Tvärbana för att köpa en flaska vin till den urbana picknicken. Eller skulle det betyda, Gudbevars skulle Trygghetsnarkomanen säga, att man skulle behöva stöta på någon som är mindre lyckligt lottad i livet?

Som patologiskt lagd anglofil blir valen av stadsdelar en enkel match.



Brixton, London - Hjärtat av "Black Britain". I synnerhet landets stora och tongivande Jamaikanska befolkning. Här har Rastas, Rude Boys, Junglists, Dubsteppers och mindre smickrande Yardies sin egen plats på trottoarerna bland fruktstånden och diverse soundsystems, där Cockney och Patois blandas friskt. Brixton är skildrat i många låttexter från Linton Kwesi Johnson till The Clash

The Shankill, Belfast - Hjärtat av Belfasts protestantiska och paramilitära grupper, lojalisterna. Varenda gatustump är färgad i Union Jack's kulörer. Även om konflikten på Nordirland i stort sett är obefintlig numera, trots denna veckas upplopp, är konfliktens historia alltid påmind om vad som skett och vad som kanske blossar upp igen genom de åtskilliga väggmålningar "murals" som täcker gavlarna på de flesta husen och även ibland kommersiella fastigheter som på bilden ovan.
Bermondsey, London - Till skillnad från det mer namnkunniga East End norr om Themsen är inte Bermondsey söndergentrifierat av hipsters och mediabranschen. Däremot finns det en risk att Bermondsey förändras radikalt när London Shard står färdigt. Här fanns ökända Jacobs Island som porträtteras av Charles Dickens i Oliver Twist, i hamnkvarterens dockor. Blandat hamnmagasinskvarter, tegelradhus och council estates, det vill säga modernistiska hyresblock, med få undantag, brutalistisk arkitektur, dock funktionsintegrerade med fish shops, greasy spoons och sunkpubar för bästa möjliga lokala möte i ett (mardröms)landskap och betongbrutalism och rött viktorianskt tegel.

Men framför allt är den lokala identiteten förankrad genom ligistkulturen kring fotbollslaget Millwall FC, vars framfart och mentalitet illusterar "the english disease" väldigt väl. Vilket kanske sammanfattar att Bermondsey i sydostlig riktning nedåt South Bermondsey ( där lagets arena The New "Den" ) och New Cross ( lagets gamla arena The "Den") ligger, egentligen inte är ett särskilt gästvänligt ställe.

Givetvis har områdena ingen god levnadsstandard, men en stor stolthet över sin lokalt präglade kultur och däri ligger förtjänstfullt dess dynamik. Trots deprivation och repression finns det " a sense of community" och "genius loci". En lokal identitet - positiv som negativ - kan inte främjas och kultiveras om det inte finns naturliga och lokala mötesplatser som borgar för ett gott socialt kapital.

Öster Mälarstrand Etapp II

Nu har detaljplanen för Öster Mälarstrand etapp II varit ute på samråd. Synpunkter kring planen är inskickade och nu ska det bli intressant vilka positiva ändringar som eventuellt samrådstiden föranlett.
Det är väldigt trevligt att se Öster Mälarstrand växa till sig och den aktuella detaljplanen bjuder både på positiva och negativa överraskningar jämnt fördelat.

Bild: Aros Arkitekter

Det negativa är att denna detaljplan blir ett avbräck från den rutnätsstruktur som präglat den första stadsbyggnadsidén/detaljplanen ( Archus). Västerås har en brist på tät blandstad, att då i ett stort stadsutvecklingsområde planera för uppsplittrade och förortsliknande lamellhuskvarter är i inte särskilt optimalt och inte heller i fas med Översiktsplanen för Västerås Tätort ( ÖP54) – där ”staden ska växa inåt”. I mitt tycke blir inte området fullt så ”attraktivt” då Västerås som nämnt – saknar mycket integrerad kvartersstad och har istället flertalet funktionsseparerade funkisområden. Vad som då borde vara attraktivt - den stora bristvaran – borde istället vara slutna, stadsmässiga kvarter med generösa innergårdar och öppet gatunät. Här har man bra mycket yta att leka med, men tar inte vara på potentialen.

Bild: Aros Arkitekter



Parkeringsnormen på 1.3 skulle definitivt kunna sänkas till 1.0, med 5 minuters cykelavstånd till Centralstationen och City ter sig den planerade p-normen lite i överkant, så varför inte försöka integrera en bilpool till området. Busstrafik bör även kunna ledas till området på sikt. För att sänka bullernivån skulle en ”tyst” sida skulle kunna tillämpas om man sluter de två kvarteren längs Öster Mälarstrands Allé och integrerar dessa med kontorslokaler med framsida och entréer mot Öster Mälarstrands Allé


De kommande detaljplanerna närmast det gamla ångkraftverket i de sista byggetapperna bör därmed vara planlagt i den tätare rutnätsstruktur som var ämnat för hela området.

Bild: Aros Arkitekter

Det positiva är att man höjt exploateringsnivån ett snäpp i synnerhet det 16 våningars ”Profilhuset” samt att, i alla fall vad det verkar, satsar hårt på att integrera diverse verksamhetslokaler – dels nere vid kajkanten och dels utspritt längs dem tilltänka stråken genom stadsdelen i synnerhet då Öster Mälarstrands Allé. Profilhuset – format som ett segel ger positiva om stadsdelen och säkerligen en attraktionskraft för dem som planerat att flytta till området efter byggnationen av etapp två. Gällande funktionsintegreringen som bör bli lyckad om man verkligen har den ambitionen, kan skapa levande gaturum en bra bit in på kvällen även under vinterhalvåret och inte enbart på den torgbildning som går under ”Lasse Färnlöfs Plats” utan även spritt till närliggande kvarter. Båtsäsongen ger per automatik stora mängder flanörer under sommarhalvåret, så kan det ges förutsättningar även för vintern vore även det önskvärt – och med dess direkta läge mot Mälaren kanske restaurangerna kan erbjuda vad sjön kan inbringa för i matväg. Så kallade ”bokaler” som lätt kan konverteras om från bostad till verksamhetslokal eller vice versa vore också en tanke för att säkerställa en god tillgång till vad marknaden nu efterfrågar ett par år efter färdigställande. Dock är en dagligvarubutik näst intill nödvändig, så att boende kan slippa ta sig till exempelvis Viksängs Centrum för enklare ärenden. Dagligvarubutik, restauranger, kontorslokaler och mindre affärsytor bör definitivt ha bärkraft för ett område planerat för 2400-2800 bostäder, 600 bostäder i den aktuella etappen.

Jag har också förstått det så att mindre med förgårdsmark än vanligt vid nyproduktion. Förgårdsmark ger inte per automatik ingen särskild trevnad utan tar bara upp den mark som istället kan användas till Cykelparkeringar eller till aktivare entréer för verksamhetslokaler i bottenvåningarna.

Bild: Tema Landskapsarkitekter

Jag hittade nyligen en pusselbit från arkitektförslagen till Nya Centralstationen och övriga stationsområdet där Tema Arkitekter hjälpt Wingårdhs arkitektkontor. Slutna och urbana kvarter – tät blandstad – rakt igenom utan några konstigheter. Skulle en blandning av Wingårdhs Super-version med Tovatts förslag bli verklighet för Stationsområdet ser utsikterna för Öster Mälarstrand väldigt goda ut, urbant sett med en sammanhängande röd tråd ända bort till Framnäs skulle då vara klart möjlig. Så skulle i alla fall jag tolka begreppet ”Mälarstaden”.

Öster Mälarstrand kan bli exakt hur bra som helst och det är viktigt att vid färdigställandet att stadsdelen har goda flöden och naturligt länkat till innerstaden och resterande Centrala Mälarstranden och därmed inte en separerad bostadsenklav. Som sagt, kommande detaljplaneläggning bör gå efter den ursprungliga stadsbyggnadsidén - det vill säga i rutnätsstruktur med nästan uteslutande slutna kvarter eller halvslutna med förhöjd innergård.

På så sett kan Västerås resa sig ur de skuggor som kastades över staden 1950-talet och framåt – som en modern och dynamisk stad, men utan Modernism.

Inför 2010

På spaning efter den tid som flytt…eller på spaning efter den skit som blivit…eller på spaning efter den skit som kan utvecklas till någonting verkligen positivt.
Då och då brukar jag kika in på Anders Lif's blogg och med skräck blandat med förtjusning beundra och betrakta de fina Västeråsbilderna han nostalgiskt lägger upp. Mindre trevligt är det när man för vilken gång i ordningen(?) får det verifierat att mycket av sekelskiftesarkitekturen, de urbana kvarteren och det mänskliga flödet har ersatts med modernistiska betongkuber och parkeringshus med brutalistiskt snitt. Likt typen ”När Domus kom till stan”, en dokumentär om KF’s rivningar på sextiotalet som jag för övrigt varmt rekommenderar att ses. Titta noga på bilderna hur det såg ut innan Modernismen och Fordismen för gott förstörde gamla pittoreska stadskärnor, både estetiskt och funktionellt. Tänk till, tänk urbant, tänk 2010.

Urbana hål II

Tidigare har jag fokuserat på urbana hål innan för Cityringen, men det finns en hel del tomma ytor strax utanför Cityringen som skulle tänkas förtätas med god omsorg och urban arkitektur. Läsaren får ursäkta om styckeindelningen längre ner är en aning kompakt, verkar vara något problem med Blogger för närvarande.

Nu när kommunen bestämt sig för att lägga ned Gideonsbergsskolan kan man givetvis se till att en ombyggnad till lägenheter kan ske i skolan gamla lokaler. Viktigare är dock att man bör göra något av den dåligt utnyttjade grusplanen i hörnet Smalbäcksgatan-Gideonsbergsgatan. Där finns det god potential att upprätta exempelvis ett slutet eller semi-slutet kvarter med verksamheter i bottenvåningen. Finner man att skolans gymnastiksal inte kan anpassas till bostäder eller andra verksamheter kan göra ett storgårdskvarter över hela tomten alternativ stycka in det i mindre slutna kvarter.

Blåsboplanerna var på tapeten för några år sedan, men försvann från Kommunala Bostadsstrategiska Programmet ( KBP) . Här skulle man kunna dra ett hästskoformat kvarter med en helsida som täcker sidan mot Vasagatan, men inte hela ”baksidan” sida längs Apalbyvägen. En skala på 2-3 våningar borde kunna räcka. Optimalast vore ett slutet storgårdskvarter med lokalytor i gatuplan som vetter åt Vasagatan och Solbergagatan. Gräsplanerna kan man bevara för att skapa en lummig innergård. Ett annat alternativ vore att stycka upp det i två-tre slutna kvarter med ”tysta” lokalgator mellan Vasagatan och Apalbyvägen. Ett gammalt förslag från Igloo Arkitekter finns att tillgå här. Kanske inte särskilt stadsmässigt – men i gladare kulörer än normen av dagens nyproduktion. Vill minnas att PEAB erbjöd Västerås Stad att uppföra fotbollsarenan vid Arosvallen om de fick bygga på Blåsboplanerna som senare via kommunens refuserande sköts ut i sank. Nu är alltså ”fotbollsarenan” redan färdigställd men då på Rocklunda och då skulle VSK’s träningsplaner även kunna förläggas till Rocklunda utan problem varav en förtätning av gräsplanerna är klart genomförbara.

Kopparbergsvägen är stadens första ögonblick om man svänger av från E18 in till City.

Mellan Tegnérhuset och ”1994-huset” vid Johanneshöjden finns ett hål som verkligen förstärker gatan och infartens tomhet och brist på identitet och karaktär. Ett enkelt lamellhus, hur otroligt det än låter, skulle säkerligen göra underverk. Dock så skulle då den nuvarande infartsgatan behöva omlokaliseras, enklast då via Nygårdsgatan. Ett annat och optimalare sätt att ”rama” in västra delen av Kopparbergsvägen vore att bygga ihop Tegnérhuset och 1994-huset om det går att skapa någorlunda bra utrymme för aktiva ingångar då cykeltrafiken är väl frekventerad i Kopparbergsvägens nerförsbacke. Övre Kopparbergsvägen skulle kunna bli ett riktigt urbant stråk om överdäckningen av E18 skulle realiseras inom en översiktlig framtid.

Intentionen har väl alltid varit att Karlsdal ska behålla sin lugna miljö, men området är någorlunda centralt och förtjänar bättre inramning än så. I korsningen Nygårdsgatan-Lovisebergsvägen ligger en parkering som till synes inte fyller någon funktion förutom just parkering. Här finns stor potential att sluta kvarteret och etablera lokaler på gatunivå eftersom Lovisebergsvägen är den naturliga gång – eller cykelsträckan med mest ”flow” om man ska vidare mot Kristiansborg eller Gideonsberg via Krutkällarbacken där Västerås ”förortsstruktur” börjar. Går det inte att sluta kvarteret helt och hållet kan man åtminstone anlägga ett L-format hus så sånär ”ramar in kvarteret.

Sist har vi Sundemans backe. Tanken med detta förtätningtips är inte att exploatera grönskan vid Sundemans backe, utan snarare ta till vara på den lilla centrala mark som där ”Gammalt-gatukök-som-förvandlats-till-pizzeria-med-stor-tillhörande-parkering” idag huserar dvs en redan exploaterad mark som tidigare huserat bensinstationer, grillkiosker etc. Detta skulle kunna vara en möjlighet när stormen kring detaljplanen för Slottsträdgården lagt sig, som jag här på bloggen redan för ett år sedan nämnde att den skulle generalknasa i form av rena lögner och nu inte särskilt stringenta resonemang som FN’s barnkonvention, mänskliga rättigheter och ytterligare bibbel-babbel som inte hör till saken, trots att kommunen reviderat planen så att byggtrafiken inte går mellan Skepparbacksskolan och Fryxellska skolan. Det finns dessvärre åtskilliga saker som strider mot FN’s barnkonvention i samhället, denna nimbyism tillhör inte det sammanhanget. Snacka om att lägga fokus på fel saker. På platsen, om än liten, skulle kunna tillföra god bebyggelse som ger gatan ett välkomnande intryck och gatuköket och kanske ytterligare någon form av restaurangverksamhet integrerat i fastigheten.

Att gå ett steg längre vore att dra ett kvarter mellan Västmannagatan och Valhallagatan vid backens direkta sluttning vid busshållplatsen , men ett sådant ”tilltag” skulle säkerligen inte vara allmängiltigt förankrat än så länge, men i framtiden skulle ett par miljöskadade björkar behöva bli entledigade från sin koldioxidförgiftning för gott. Urbana Brownstone-radhus är ett oprövat kort i Sverige, kanske dessa skulle kunna integreras i den övriga stadsmiljön kring Västermalm/Oxbacken/Vasastaden? Kanske ett omöjligt förslag – kanske inte.

De stora ”drakarna” i byggbranschen Byggbolagen vet att ”stad” är att attraktivt. Därför tenderar man att marknadsföra sina nyproducerade lägenheter med ”äkta stadskänsla” och pepprar det med ”myllrande” etc för att i sin tur bygga regelrätta bostadsområden utan någon naturlig sammanhållning med uppluckrade funkislådor utan kommersiell eller annan verksamhet i själva området. Sist tar man ut höga insatser för att man vet att man marknadsfört det som Times Square, Boulevard Haussmann eller whatever kan man, med en enkel sale-pitch, dessutom få folk att betala för ett sådant läge i tron att man kommer bo hur urbant som helst. Jag väntar bara på dagen någon lanserar Östra Hamnen/Lillåudden som ”New Urbanism”. Det är mycket trevligt att se Östra Hamnen/Lillåudden växa till sig från månad till månad, men flerfunktionsmässigt och stadsmässigt är det fortfarande inte särskilt imponerande. Idag verkar det som det är de mindre och diskretare aktörerna på marknaden som istället står för nytänkandet och urbant byggande än de större byggbolagen som har resurser, men knappast använder dem utan fokuserar på det som endast rör lönsamheten. Önskvärt i Västerås är alltså större mångfald gällande byggherrarna. Konkurrensen skulle det dels bli sundare och inte lika ”nepotisk” som den varit tidigare samt att husens variation i arkitektur, höjd, funktion etc skulle göra en märkbar skillnad i ett större projekt med flera involverade aktörer. Om det dessutom nu är ofrånkomligt att bygga ”livsstilsboenden” anpassat för golfare, seniorer, boule - och båtentusiaster och inte mixen av dem allihopa, finns det en stor grupp unga vuxna med gott kapital som efterfrågar bostäder med en mer urban ”livsstil” med närhet till nöjes – och restaurangutbud, kultur och shopping samt till parker för möten och rekreation. Varför byggs inte det som en stor och växande del av marknaden efterfrågar kan man fråga sig i all oändlighet.
Är det någon som ser något sammanhang i att en hyresrättslägenhet innanför Cityringen har 300 sökande (Mimer) varav flera hyresrätter på Väster endast har 5 sökande? Inget fel i sig att bo i förort, men det talar ganska bra om vad som egentligen efterfrågas – även på hyresrättssidan. Nu är detta två extremfall hur det ser ut allmängiltigt sett, men det är en klar skillnad i attraktivitet mellan stad respektive förortsbebyggelse i stadens periferi. Inget nytt alltså.

Bland Sveriges största städer är ordet ”Stadsutveckling” ett påfallande och ofta använt ord i projektprocessen. Bland Västerås projekt är det till synes obefintligt. Varken politiker eller representanter från staden yppar ordet särskilt ofta och när det väl yppas är retoriken hundra gånger vassare än själva praktiken. Att bryta det modernistiska zoneringstänket kanske kräver en ändring i Plan –och Bygglagen, för att på riktigt möta den efterfrågan på hållbara städer som krävs i framtiden. Ska man börja benchmarka andra städer i samma storlek bör man lyfta fram Helsingborg. Helsingborgs H +-projekt är synnerligen ambitiöst och stadsmässigt. Kommersiella verksamheter blandas med avantgardearkitektur på bostäderna. Däremot är man dessvärre lika duktig på att dränera innerstaden på kommersiell verksamhet som Västerås i form av externa köpcentrum, Väla i Helsingborgs fall.
En liten ljusglimt är dock intervjun med Stadsbyggnadsdirektören Lotta Lindstam i VLTs lördagsbilaga ”Latte” för två helger sedan som ej finns på internet att ta del av. Jag citerar rakt av: ”Vi ska få den täta stadens kvaliteter och skapa olika publika anläggningar med höga kvaliteter. Naturrum, ett operahus, en kreativ scen, en teaterfabrik och en mer innovativ filmstad”

Vågar man hoppas på att ”Tät blandstad” som är en grundförutsättning för den levande stad de flesta av oss eftersuktar, både retoriskt och praktiskt är 2010 års stadsbyggnadsbegrepp (och för en lång tid framöver för den delen ) i Västerås?

Urbanism som en form av turism

För ett par veckor sedan skrevs det i VLT om projektet ”Gå-City” som ska syfta till att fräscha upp och främja rörligheten kring Hantverkargatan och Sigmatorget ( som inte är ett torg – en mötesplats, utan snarare en passage man gärna undviker) som idag är trasiga och missanpassade miljöer. Ärligt talat, så var ingen av de tre arkitektförslagen från Temagruppen, White arkitekter och Aros Arkitekter särskilt vassa och urbana. Givetvis är alla tre förslagen en förbättring, men som i många fall då Västerås är involverad i stadsutveckling är det halvdant och oinspirerat utfört - liksom de tre förslagen , halvdant och oinspirerat präglat av restriktioner. Det minst ”släta” eller mest urbana hur man nu ser det var i särklass Aros Arkitekters förslag. En passage behöver nödvändigtvis inte vara icke-urban företeelse utan kan lika gärna vara hur sprudlande som helst om det ges rätt förutsättningar att göra det. Ett sällsamt bra exempel är St.Christophers Place i London, en sådan passage skulle jag vilja se längs Karlsgatan från Centralstationen och uppåt och även inåt Mimerkvarteret med dess industriellt pittoreska prång. Nu är ju inte ”Gå-City” särskilt färska nyheter egentligen – men det behövs nämnas åter och åter det måste göras helhjärtat. Nåväl, vi får hoppas att fastighetsägarna skjuter till rejält med pengar till den kommunala budgeten för projektet.

Sigmatorget - Västerås

En viktig punkt är att det inte bara behöver ändras om på markplan. De slitna betongfasaderna måste bytas ut butikernas entréer måste göras attraktiva och inbjudande och varför står den gamla gedigna Royal-biografen tom? Lokalerna är utmärkta för en skön klubb, men det skulle säkerligen inte de närboende grannarna tycka. Man brukar skämta om att vissa Stockholmare vill bo i en röd stuga med vita knutar på Stureplan. Samma sak, gäller väl för Västeråsarna egentligen, man vill bo centralt med dess olika upplevelser och förnödenheter men inte ta konsekvenserna av det ( även om jämförelsen inte direkt är särskilt rättvis) Men tydligen så går det bra att gnälla om folks vanor och ovanor när man bor i centrumet av Sveriges femte största tätort likväl. Tycker man inte om staden i sig eller begreppet ”stad” – bor man inte i en stad. Så enkelt är det.


St. Christophers Place - London


Påbyggnader i form av stadsradhus ovanför alla fastigheter kring Sigmatorget och Hantverkargatan-Vasagatan-Stora Gatan skulle också vara en hållbar och stadsmässig lösning på fortsatt social och ekonomisk dynamik i City. Kan man bygga hus-i-park, går det säkerligen lika bra att bygga hus-på-tak också även om de tekniska lösningarna är lite komplexare. Därtill kan man påvisa att mesta möjliga kvalitéer på minst möjliga yta bör vara ledordet – stadsmässig och god Cityförnyelse. Med tanke på att Scenen får gärna plockas bort - den är i vägen, feldimensionerad, oestetisk, förortsanpassad och dessutom fallfärdig – kanske hör hemma i ett ABC-centrum. Eller på något annat mindre centralt ställe, varför inte vid ett ”Speakers Corner” i Vasaparken? Hoppas involverade fastighetsägare ånyo förstår vikten av att uppgradera fastigheternas attraktivitet eftersom det trots allt är en frekventerad del av Västerås City.
Läs om de olika förslagen här ( dock kunde man se flera bilder från de olika kontoren tidigare, vilka nu är borttagna och nu visas enbart Hantverkargatan öster om Vasagatan som faktiskt är någorlunda okej idag jämfört med den trasiga västra – på vars fokus projektet huvudsakligen borde ligga. )


Herkulesgatan - Klarakvarteren - Stockholm


Faktum är ju att vissa människor en splittrad syn på staden som företeelse. Personligen är jag av den åsikten att antingen så älskar man staden/städer eller så skyr man den likt pesten. Det går inte att romantisera över stadens skönhet och vidunderlighet med ”WowBarcelonavilkenvackerochgaletsköntstaddetär” eller ”NewYorkaprecissomsexandthecityasså” för att sedan komma hem till Sverige och villamattan och för att sedan gnälla om parkeringsavgifter, ljud på gatan utanför efter kl 19.00 och ”dendärförtätningshysterinsomsveperöverSverige”. Stadsliv är tydligen attraktivtför de flesta – men för vissa bara när det passar som en form av ”urban turism” eller ”helgeskapism”
Attraktivitet är även ledordet när byggbolagen lanserar kommande nyproduktion, där begreppet attraktivitet ibland betyder det rakt motsatta än den vedertagna tolkningen av ordet i sig.

Skulle JM, PEAB, NCC et cetera bygga urbanare som i klassiskt integrerad stad skulle de kunna ta ännu mer betalt för sina bostadsrätter då stadsstruktur/tät blandstad alltid kommer förbli attraktivt och efterfrågat. De skulle i alla fall kunna lätta samvetet att deras kunder i alla fall får det som efterfrågas – STAD -istället för att köparna får betala löjliga summor för nyfunktionalistiska, standardiserade( nästan pre-fabricerade ) huslimpor i off-white ( som blir smutsigt efter 1 år ) utan kommersiellt utbud, men med det där super-duper-extra-allt-flash-köket. Inget fel i ett funktionellt och väldesignat kök, men för livskvalitetens skull så bör det finnas fokus på andra saker – helheten exempelvis. För slät nyfunkis – varken glädjer eller upprör någon människa för den delen.

Trots att vi lever i en tid av ”retail therapy” är oftast det lokala utbudet i exempelvis Västerås närförorter av mindre butikslokaler begränsat – byggda under Modernismens tid av funktionsseparering, då som nu tillhandahålls inga butikslokaler eller andra offentliga lokaler till den lokala befolkningens nytta , möjligtvis i diskret placerade i anonyma källarlokaler. Ville man då inte att folk skulle hitta dit eller? Hur kul känns det att smyga ner i en källarlokal som om man smått borde skämmas för sitt ärende. Som om man var på väg ned i sunkig porrbiograf eller liknande. Lokaler, verksamhetsanpassade som kommersiella, är nödvändiga för att säkerställa en trygghet, ett bra lokalt utbud och de mänskliga kontakterna – även utanför innerstaden. Snart kommer en detaljplan för Kv. Isolatorn på Gideonsberg skickas ut på samråd vilket är glädjande. Jag förutsätter att man tar vara på potentialen att kunna förvandla en öde parkeringsyta till ett kvarter med lite stadsfeeling med en mix av funktioner och lokaler för social interaktion och rekreation. Ett mera monofunktionellt Gideonsberg är det sista stadsdelen behöver trots dess variation av olika hustyper och upplåtelseformer.
Ett privat hem kan ha en monofunktionell rumsindelning – du lagar mat och äter i köket, du tvättar i tvättstugan, du duschar/badar på toaletten etc. Funktionsuppdelning är naturlig i hemmets trygga vrå, där du i regel inte lagar mat och sover i badrummet, men i det offentliga rummet går det inte att separera dessa funktioner. För att få en funktionsintegrerad och levande stad ska man i regel kunna bo, arbeta, äta, dricka, konsumera nöjen och kultur och livsmedel inom en radie av en kvadratkilometer för att vara krass. Inte särskilt knepigt jämfört med den klassiska dikotomin privat-offentligt .

Jag tror det var Jerker Söderlind som myntade begreppet ”marknadsurbanism” - att vi bör bygga det som egentligen efterfrågas - oftast då tät blandstad eller friliggande villor. Sen att vi inte bygger ett utbud efter principen att möta bostadsmarknadens efterfrågan vet vi ju redan – dels utformningen kring våra (bo)-städer och dess kvantitativa efterfrågan på bostäder. Sen finns det ju en efterfrågan på levande städer av dom flesta men här blir det givetvis komplexare eftersom planinstrumenten kan vara otillräckliga på grund av en Plan – och Bygglag som inte ger legitimitet åt en tät och funktionsblandad stad samt att – i alla fall gällande Västerås – att man vill ha en levande och dynamisk stad, men att man i flertalet fall inte är villig att ta ärendet till sin spets hur det nu vill komma sig – varken på politiskt eller på medborgarnivå. Kanske är ”turistande” i ett genuint stadsliv någon annanstans gott och bekvämt nog.

Vill stadens tjänstemän och involverade politiker bli inspirerade hur man förvandlar döda miljöer till levande miljöer bör man kika in denna länk: http://www.urban-advantage.com/