Stadens delar - Stadsdelar med dynamik och identitet

Det finns stadsdelar med identitet och lokalförankring värd namnet. Ur ett rent social - och urbangeografiskt perspektiv lever de ofta i skuggan av min vanliga mantran optimal stadsplanering, tät blandsstad, hållbarhet, nyurbanism och så vidare. Däremot har de andra starka värden och subkulturer och framför allt sociala kapital ( och ibland dess brist på det) som lekfullt står oberoende av det etablerade samhället och dess normer, här tar man sig som utomstående inga som helst friheter.

Dessa områden, som jag valt att framföra, går knappast under "det goda boendet" utan är ibland rent livsfarliga och säkert, dessvärre, rent vedervärdiga i mångas ögon. Däremot i Sverige - Trygghetsnarkomanernas land - där de flesta former av subkulturer motarbetas eller slutligen kommersialiseras, finns det ytterst lite stadsdelar eller exempelvis etniska kluster med en renodlad egen identitet. Är man en trygghetsnarkoman gör man självklart ett besök till Hammarby Sjöstad med stadsjeepen och dricker latte och låtsas vara miljömedveten.
Nog för att Hammarby Sjöstad är ett välkommet tillskott av mer områden med stadskaraktär och gatuliv i huvudstaden, men det finns väldigt lite som påminner om "real life", människans egentliga vardag och tillvaro, till skillnad från verkligheten på Södermalm vid andra sidan av hamnbassängen. Går det ens att ramla omkull och få skrubbsår eller är tanken att det ska vara så idylliskt som om inget elände någonsin existerat? Förutom eländet att behöva ta bilen, båten, cykeln eller Tvärbana för att köpa en flaska vin till den urbana picknicken. Eller skulle det betyda, Gudbevars skulle Trygghetsnarkomanen säga, att man skulle behöva stöta på någon som är mindre lyckligt lottad i livet?

Som patologiskt lagd anglofil blir valen av stadsdelar en enkel match.



Brixton, London - Hjärtat av "Black Britain". I synnerhet landets stora och tongivande Jamaikanska befolkning. Här har Rastas, Rude Boys, Junglists, Dubsteppers och mindre smickrande Yardies sin egen plats på trottoarerna bland fruktstånden och diverse soundsystems, där Cockney och Patois blandas friskt. Brixton är skildrat i många låttexter från Linton Kwesi Johnson till The Clash

The Shankill, Belfast - Hjärtat av Belfasts protestantiska och paramilitära grupper, lojalisterna. Varenda gatustump är färgad i Union Jack's kulörer. Även om konflikten på Nordirland i stort sett är obefintlig numera, trots denna veckas upplopp, är konfliktens historia alltid påmind om vad som skett och vad som kanske blossar upp igen genom de åtskilliga väggmålningar "murals" som täcker gavlarna på de flesta husen och även ibland kommersiella fastigheter som på bilden ovan.
Bermondsey, London - Till skillnad från det mer namnkunniga East End norr om Themsen är inte Bermondsey söndergentrifierat av hipsters och mediabranschen. Däremot finns det en risk att Bermondsey förändras radikalt när London Shard står färdigt. Här fanns ökända Jacobs Island som porträtteras av Charles Dickens i Oliver Twist, i hamnkvarterens dockor. Blandat hamnmagasinskvarter, tegelradhus och council estates, det vill säga modernistiska hyresblock, med få undantag, brutalistisk arkitektur, dock funktionsintegrerade med fish shops, greasy spoons och sunkpubar för bästa möjliga lokala möte i ett (mardröms)landskap och betongbrutalism och rött viktorianskt tegel.

Men framför allt är den lokala identiteten förankrad genom ligistkulturen kring fotbollslaget Millwall FC, vars framfart och mentalitet illusterar "the english disease" väldigt väl. Vilket kanske sammanfattar att Bermondsey i sydostlig riktning nedåt South Bermondsey ( där lagets arena The New "Den" ) och New Cross ( lagets gamla arena The "Den") ligger, egentligen inte är ett särskilt gästvänligt ställe.

Givetvis har områdena ingen god levnadsstandard, men en stor stolthet över sin lokalt präglade kultur och däri ligger förtjänstfullt dess dynamik. Trots deprivation och repression finns det " a sense of community" och "genius loci". En lokal identitet - positiv som negativ - kan inte främjas och kultiveras om det inte finns naturliga och lokala mötesplatser som borgar för ett gott socialt kapital.

Öster Mälarstrand Etapp II

Nu har detaljplanen för Öster Mälarstrand etapp II varit ute på samråd. Synpunkter kring planen är inskickade och nu ska det bli intressant vilka positiva ändringar som eventuellt samrådstiden föranlett.
Det är väldigt trevligt att se Öster Mälarstrand växa till sig och den aktuella detaljplanen bjuder både på positiva och negativa överraskningar jämnt fördelat.

Bild: Aros Arkitekter

Det negativa är att denna detaljplan blir ett avbräck från den rutnätsstruktur som präglat den första stadsbyggnadsidén/detaljplanen ( Archus). Västerås har en brist på tät blandstad, att då i ett stort stadsutvecklingsområde planera för uppsplittrade och förortsliknande lamellhuskvarter är i inte särskilt optimalt och inte heller i fas med Översiktsplanen för Västerås Tätort ( ÖP54) – där ”staden ska växa inåt”. I mitt tycke blir inte området fullt så ”attraktivt” då Västerås som nämnt – saknar mycket integrerad kvartersstad och har istället flertalet funktionsseparerade funkisområden. Vad som då borde vara attraktivt - den stora bristvaran – borde istället vara slutna, stadsmässiga kvarter med generösa innergårdar och öppet gatunät. Här har man bra mycket yta att leka med, men tar inte vara på potentialen.

Bild: Aros Arkitekter



Parkeringsnormen på 1.3 skulle definitivt kunna sänkas till 1.0, med 5 minuters cykelavstånd till Centralstationen och City ter sig den planerade p-normen lite i överkant, så varför inte försöka integrera en bilpool till området. Busstrafik bör även kunna ledas till området på sikt. För att sänka bullernivån skulle en ”tyst” sida skulle kunna tillämpas om man sluter de två kvarteren längs Öster Mälarstrands Allé och integrerar dessa med kontorslokaler med framsida och entréer mot Öster Mälarstrands Allé


De kommande detaljplanerna närmast det gamla ångkraftverket i de sista byggetapperna bör därmed vara planlagt i den tätare rutnätsstruktur som var ämnat för hela området.

Bild: Aros Arkitekter

Det positiva är att man höjt exploateringsnivån ett snäpp i synnerhet det 16 våningars ”Profilhuset” samt att, i alla fall vad det verkar, satsar hårt på att integrera diverse verksamhetslokaler – dels nere vid kajkanten och dels utspritt längs dem tilltänka stråken genom stadsdelen i synnerhet då Öster Mälarstrands Allé. Profilhuset – format som ett segel ger positiva om stadsdelen och säkerligen en attraktionskraft för dem som planerat att flytta till området efter byggnationen av etapp två. Gällande funktionsintegreringen som bör bli lyckad om man verkligen har den ambitionen, kan skapa levande gaturum en bra bit in på kvällen även under vinterhalvåret och inte enbart på den torgbildning som går under ”Lasse Färnlöfs Plats” utan även spritt till närliggande kvarter. Båtsäsongen ger per automatik stora mängder flanörer under sommarhalvåret, så kan det ges förutsättningar även för vintern vore även det önskvärt – och med dess direkta läge mot Mälaren kanske restaurangerna kan erbjuda vad sjön kan inbringa för i matväg. Så kallade ”bokaler” som lätt kan konverteras om från bostad till verksamhetslokal eller vice versa vore också en tanke för att säkerställa en god tillgång till vad marknaden nu efterfrågar ett par år efter färdigställande. Dock är en dagligvarubutik näst intill nödvändig, så att boende kan slippa ta sig till exempelvis Viksängs Centrum för enklare ärenden. Dagligvarubutik, restauranger, kontorslokaler och mindre affärsytor bör definitivt ha bärkraft för ett område planerat för 2400-2800 bostäder, 600 bostäder i den aktuella etappen.

Jag har också förstått det så att mindre med förgårdsmark än vanligt vid nyproduktion. Förgårdsmark ger inte per automatik ingen särskild trevnad utan tar bara upp den mark som istället kan användas till Cykelparkeringar eller till aktivare entréer för verksamhetslokaler i bottenvåningarna.

Bild: Tema Landskapsarkitekter

Jag hittade nyligen en pusselbit från arkitektförslagen till Nya Centralstationen och övriga stationsområdet där Tema Arkitekter hjälpt Wingårdhs arkitektkontor. Slutna och urbana kvarter – tät blandstad – rakt igenom utan några konstigheter. Skulle en blandning av Wingårdhs Super-version med Tovatts förslag bli verklighet för Stationsområdet ser utsikterna för Öster Mälarstrand väldigt goda ut, urbant sett med en sammanhängande röd tråd ända bort till Framnäs skulle då vara klart möjlig. Så skulle i alla fall jag tolka begreppet ”Mälarstaden”.

Öster Mälarstrand kan bli exakt hur bra som helst och det är viktigt att vid färdigställandet att stadsdelen har goda flöden och naturligt länkat till innerstaden och resterande Centrala Mälarstranden och därmed inte en separerad bostadsenklav. Som sagt, kommande detaljplaneläggning bör gå efter den ursprungliga stadsbyggnadsidén - det vill säga i rutnätsstruktur med nästan uteslutande slutna kvarter eller halvslutna med förhöjd innergård.

På så sett kan Västerås resa sig ur de skuggor som kastades över staden 1950-talet och framåt – som en modern och dynamisk stad, men utan Modernism.

Inför 2010

På spaning efter den tid som flytt…eller på spaning efter den skit som blivit…eller på spaning efter den skit som kan utvecklas till någonting verkligen positivt.
Då och då brukar jag kika in på Anders Lif's blogg och med skräck blandat med förtjusning beundra och betrakta de fina Västeråsbilderna han nostalgiskt lägger upp. Mindre trevligt är det när man för vilken gång i ordningen(?) får det verifierat att mycket av sekelskiftesarkitekturen, de urbana kvarteren och det mänskliga flödet har ersatts med modernistiska betongkuber och parkeringshus med brutalistiskt snitt. Likt typen ”När Domus kom till stan”, en dokumentär om KF’s rivningar på sextiotalet som jag för övrigt varmt rekommenderar att ses. Titta noga på bilderna hur det såg ut innan Modernismen och Fordismen för gott förstörde gamla pittoreska stadskärnor, både estetiskt och funktionellt. Tänk till, tänk urbant, tänk 2010.

Urbana hål II

Tidigare har jag fokuserat på urbana hål innan för Cityringen, men det finns en hel del tomma ytor strax utanför Cityringen som skulle tänkas förtätas med god omsorg och urban arkitektur. Läsaren får ursäkta om styckeindelningen längre ner är en aning kompakt, verkar vara något problem med Blogger för närvarande.

Nu när kommunen bestämt sig för att lägga ned Gideonsbergsskolan kan man givetvis se till att en ombyggnad till lägenheter kan ske i skolan gamla lokaler. Viktigare är dock att man bör göra något av den dåligt utnyttjade grusplanen i hörnet Smalbäcksgatan-Gideonsbergsgatan. Där finns det god potential att upprätta exempelvis ett slutet eller semi-slutet kvarter med verksamheter i bottenvåningen. Finner man att skolans gymnastiksal inte kan anpassas till bostäder eller andra verksamheter kan göra ett storgårdskvarter över hela tomten alternativ stycka in det i mindre slutna kvarter.

Blåsboplanerna var på tapeten för några år sedan, men försvann från Kommunala Bostadsstrategiska Programmet ( KBP) . Här skulle man kunna dra ett hästskoformat kvarter med en helsida som täcker sidan mot Vasagatan, men inte hela ”baksidan” sida längs Apalbyvägen. En skala på 2-3 våningar borde kunna räcka. Optimalast vore ett slutet storgårdskvarter med lokalytor i gatuplan som vetter åt Vasagatan och Solbergagatan. Gräsplanerna kan man bevara för att skapa en lummig innergård. Ett annat alternativ vore att stycka upp det i två-tre slutna kvarter med ”tysta” lokalgator mellan Vasagatan och Apalbyvägen. Ett gammalt förslag från Igloo Arkitekter finns att tillgå här. Kanske inte särskilt stadsmässigt – men i gladare kulörer än normen av dagens nyproduktion. Vill minnas att PEAB erbjöd Västerås Stad att uppföra fotbollsarenan vid Arosvallen om de fick bygga på Blåsboplanerna som senare via kommunens refuserande sköts ut i sank. Nu är alltså ”fotbollsarenan” redan färdigställd men då på Rocklunda och då skulle VSK’s träningsplaner även kunna förläggas till Rocklunda utan problem varav en förtätning av gräsplanerna är klart genomförbara.

Kopparbergsvägen är stadens första ögonblick om man svänger av från E18 in till City.

Mellan Tegnérhuset och ”1994-huset” vid Johanneshöjden finns ett hål som verkligen förstärker gatan och infartens tomhet och brist på identitet och karaktär. Ett enkelt lamellhus, hur otroligt det än låter, skulle säkerligen göra underverk. Dock så skulle då den nuvarande infartsgatan behöva omlokaliseras, enklast då via Nygårdsgatan. Ett annat och optimalare sätt att ”rama” in västra delen av Kopparbergsvägen vore att bygga ihop Tegnérhuset och 1994-huset om det går att skapa någorlunda bra utrymme för aktiva ingångar då cykeltrafiken är väl frekventerad i Kopparbergsvägens nerförsbacke. Övre Kopparbergsvägen skulle kunna bli ett riktigt urbant stråk om överdäckningen av E18 skulle realiseras inom en översiktlig framtid.

Intentionen har väl alltid varit att Karlsdal ska behålla sin lugna miljö, men området är någorlunda centralt och förtjänar bättre inramning än så. I korsningen Nygårdsgatan-Lovisebergsvägen ligger en parkering som till synes inte fyller någon funktion förutom just parkering. Här finns stor potential att sluta kvarteret och etablera lokaler på gatunivå eftersom Lovisebergsvägen är den naturliga gång – eller cykelsträckan med mest ”flow” om man ska vidare mot Kristiansborg eller Gideonsberg via Krutkällarbacken där Västerås ”förortsstruktur” börjar. Går det inte att sluta kvarteret helt och hållet kan man åtminstone anlägga ett L-format hus så sånär ”ramar in kvarteret.

Sist har vi Sundemans backe. Tanken med detta förtätningtips är inte att exploatera grönskan vid Sundemans backe, utan snarare ta till vara på den lilla centrala mark som där ”Gammalt-gatukök-som-förvandlats-till-pizzeria-med-stor-tillhörande-parkering” idag huserar dvs en redan exploaterad mark som tidigare huserat bensinstationer, grillkiosker etc. Detta skulle kunna vara en möjlighet när stormen kring detaljplanen för Slottsträdgården lagt sig, som jag här på bloggen redan för ett år sedan nämnde att den skulle generalknasa i form av rena lögner och nu inte särskilt stringenta resonemang som FN’s barnkonvention, mänskliga rättigheter och ytterligare bibbel-babbel som inte hör till saken, trots att kommunen reviderat planen så att byggtrafiken inte går mellan Skepparbacksskolan och Fryxellska skolan. Det finns dessvärre åtskilliga saker som strider mot FN’s barnkonvention i samhället, denna nimbyism tillhör inte det sammanhanget. Snacka om att lägga fokus på fel saker. På platsen, om än liten, skulle kunna tillföra god bebyggelse som ger gatan ett välkomnande intryck och gatuköket och kanske ytterligare någon form av restaurangverksamhet integrerat i fastigheten.

Att gå ett steg längre vore att dra ett kvarter mellan Västmannagatan och Valhallagatan vid backens direkta sluttning vid busshållplatsen , men ett sådant ”tilltag” skulle säkerligen inte vara allmängiltigt förankrat än så länge, men i framtiden skulle ett par miljöskadade björkar behöva bli entledigade från sin koldioxidförgiftning för gott. Urbana Brownstone-radhus är ett oprövat kort i Sverige, kanske dessa skulle kunna integreras i den övriga stadsmiljön kring Västermalm/Oxbacken/Vasastaden? Kanske ett omöjligt förslag – kanske inte.

De stora ”drakarna” i byggbranschen Byggbolagen vet att ”stad” är att attraktivt. Därför tenderar man att marknadsföra sina nyproducerade lägenheter med ”äkta stadskänsla” och pepprar det med ”myllrande” etc för att i sin tur bygga regelrätta bostadsområden utan någon naturlig sammanhållning med uppluckrade funkislådor utan kommersiell eller annan verksamhet i själva området. Sist tar man ut höga insatser för att man vet att man marknadsfört det som Times Square, Boulevard Haussmann eller whatever kan man, med en enkel sale-pitch, dessutom få folk att betala för ett sådant läge i tron att man kommer bo hur urbant som helst. Jag väntar bara på dagen någon lanserar Östra Hamnen/Lillåudden som ”New Urbanism”. Det är mycket trevligt att se Östra Hamnen/Lillåudden växa till sig från månad till månad, men flerfunktionsmässigt och stadsmässigt är det fortfarande inte särskilt imponerande. Idag verkar det som det är de mindre och diskretare aktörerna på marknaden som istället står för nytänkandet och urbant byggande än de större byggbolagen som har resurser, men knappast använder dem utan fokuserar på det som endast rör lönsamheten. Önskvärt i Västerås är alltså större mångfald gällande byggherrarna. Konkurrensen skulle det dels bli sundare och inte lika ”nepotisk” som den varit tidigare samt att husens variation i arkitektur, höjd, funktion etc skulle göra en märkbar skillnad i ett större projekt med flera involverade aktörer. Om det dessutom nu är ofrånkomligt att bygga ”livsstilsboenden” anpassat för golfare, seniorer, boule - och båtentusiaster och inte mixen av dem allihopa, finns det en stor grupp unga vuxna med gott kapital som efterfrågar bostäder med en mer urban ”livsstil” med närhet till nöjes – och restaurangutbud, kultur och shopping samt till parker för möten och rekreation. Varför byggs inte det som en stor och växande del av marknaden efterfrågar kan man fråga sig i all oändlighet.
Är det någon som ser något sammanhang i att en hyresrättslägenhet innanför Cityringen har 300 sökande (Mimer) varav flera hyresrätter på Väster endast har 5 sökande? Inget fel i sig att bo i förort, men det talar ganska bra om vad som egentligen efterfrågas – även på hyresrättssidan. Nu är detta två extremfall hur det ser ut allmängiltigt sett, men det är en klar skillnad i attraktivitet mellan stad respektive förortsbebyggelse i stadens periferi. Inget nytt alltså.

Bland Sveriges största städer är ordet ”Stadsutveckling” ett påfallande och ofta använt ord i projektprocessen. Bland Västerås projekt är det till synes obefintligt. Varken politiker eller representanter från staden yppar ordet särskilt ofta och när det väl yppas är retoriken hundra gånger vassare än själva praktiken. Att bryta det modernistiska zoneringstänket kanske kräver en ändring i Plan –och Bygglagen, för att på riktigt möta den efterfrågan på hållbara städer som krävs i framtiden. Ska man börja benchmarka andra städer i samma storlek bör man lyfta fram Helsingborg. Helsingborgs H +-projekt är synnerligen ambitiöst och stadsmässigt. Kommersiella verksamheter blandas med avantgardearkitektur på bostäderna. Däremot är man dessvärre lika duktig på att dränera innerstaden på kommersiell verksamhet som Västerås i form av externa köpcentrum, Väla i Helsingborgs fall.
En liten ljusglimt är dock intervjun med Stadsbyggnadsdirektören Lotta Lindstam i VLTs lördagsbilaga ”Latte” för två helger sedan som ej finns på internet att ta del av. Jag citerar rakt av: ”Vi ska få den täta stadens kvaliteter och skapa olika publika anläggningar med höga kvaliteter. Naturrum, ett operahus, en kreativ scen, en teaterfabrik och en mer innovativ filmstad”

Vågar man hoppas på att ”Tät blandstad” som är en grundförutsättning för den levande stad de flesta av oss eftersuktar, både retoriskt och praktiskt är 2010 års stadsbyggnadsbegrepp (och för en lång tid framöver för den delen ) i Västerås?

Urbanism som en form av turism

För ett par veckor sedan skrevs det i VLT om projektet ”Gå-City” som ska syfta till att fräscha upp och främja rörligheten kring Hantverkargatan och Sigmatorget ( som inte är ett torg – en mötesplats, utan snarare en passage man gärna undviker) som idag är trasiga och missanpassade miljöer. Ärligt talat, så var ingen av de tre arkitektförslagen från Temagruppen, White arkitekter och Aros Arkitekter särskilt vassa och urbana. Givetvis är alla tre förslagen en förbättring, men som i många fall då Västerås är involverad i stadsutveckling är det halvdant och oinspirerat utfört - liksom de tre förslagen , halvdant och oinspirerat präglat av restriktioner. Det minst ”släta” eller mest urbana hur man nu ser det var i särklass Aros Arkitekters förslag. En passage behöver nödvändigtvis inte vara icke-urban företeelse utan kan lika gärna vara hur sprudlande som helst om det ges rätt förutsättningar att göra det. Ett sällsamt bra exempel är St.Christophers Place i London, en sådan passage skulle jag vilja se längs Karlsgatan från Centralstationen och uppåt och även inåt Mimerkvarteret med dess industriellt pittoreska prång. Nu är ju inte ”Gå-City” särskilt färska nyheter egentligen – men det behövs nämnas åter och åter det måste göras helhjärtat. Nåväl, vi får hoppas att fastighetsägarna skjuter till rejält med pengar till den kommunala budgeten för projektet.

Sigmatorget - Västerås

En viktig punkt är att det inte bara behöver ändras om på markplan. De slitna betongfasaderna måste bytas ut butikernas entréer måste göras attraktiva och inbjudande och varför står den gamla gedigna Royal-biografen tom? Lokalerna är utmärkta för en skön klubb, men det skulle säkerligen inte de närboende grannarna tycka. Man brukar skämta om att vissa Stockholmare vill bo i en röd stuga med vita knutar på Stureplan. Samma sak, gäller väl för Västeråsarna egentligen, man vill bo centralt med dess olika upplevelser och förnödenheter men inte ta konsekvenserna av det ( även om jämförelsen inte direkt är särskilt rättvis) Men tydligen så går det bra att gnälla om folks vanor och ovanor när man bor i centrumet av Sveriges femte största tätort likväl. Tycker man inte om staden i sig eller begreppet ”stad” – bor man inte i en stad. Så enkelt är det.


St. Christophers Place - London


Påbyggnader i form av stadsradhus ovanför alla fastigheter kring Sigmatorget och Hantverkargatan-Vasagatan-Stora Gatan skulle också vara en hållbar och stadsmässig lösning på fortsatt social och ekonomisk dynamik i City. Kan man bygga hus-i-park, går det säkerligen lika bra att bygga hus-på-tak också även om de tekniska lösningarna är lite komplexare. Därtill kan man påvisa att mesta möjliga kvalitéer på minst möjliga yta bör vara ledordet – stadsmässig och god Cityförnyelse. Med tanke på att Scenen får gärna plockas bort - den är i vägen, feldimensionerad, oestetisk, förortsanpassad och dessutom fallfärdig – kanske hör hemma i ett ABC-centrum. Eller på något annat mindre centralt ställe, varför inte vid ett ”Speakers Corner” i Vasaparken? Hoppas involverade fastighetsägare ånyo förstår vikten av att uppgradera fastigheternas attraktivitet eftersom det trots allt är en frekventerad del av Västerås City.
Läs om de olika förslagen här ( dock kunde man se flera bilder från de olika kontoren tidigare, vilka nu är borttagna och nu visas enbart Hantverkargatan öster om Vasagatan som faktiskt är någorlunda okej idag jämfört med den trasiga västra – på vars fokus projektet huvudsakligen borde ligga. )


Herkulesgatan - Klarakvarteren - Stockholm


Faktum är ju att vissa människor en splittrad syn på staden som företeelse. Personligen är jag av den åsikten att antingen så älskar man staden/städer eller så skyr man den likt pesten. Det går inte att romantisera över stadens skönhet och vidunderlighet med ”WowBarcelonavilkenvackerochgaletsköntstaddetär” eller ”NewYorkaprecissomsexandthecityasså” för att sedan komma hem till Sverige och villamattan och för att sedan gnälla om parkeringsavgifter, ljud på gatan utanför efter kl 19.00 och ”dendärförtätningshysterinsomsveperöverSverige”. Stadsliv är tydligen attraktivtför de flesta – men för vissa bara när det passar som en form av ”urban turism” eller ”helgeskapism”
Attraktivitet är även ledordet när byggbolagen lanserar kommande nyproduktion, där begreppet attraktivitet ibland betyder det rakt motsatta än den vedertagna tolkningen av ordet i sig.

Skulle JM, PEAB, NCC et cetera bygga urbanare som i klassiskt integrerad stad skulle de kunna ta ännu mer betalt för sina bostadsrätter då stadsstruktur/tät blandstad alltid kommer förbli attraktivt och efterfrågat. De skulle i alla fall kunna lätta samvetet att deras kunder i alla fall får det som efterfrågas – STAD -istället för att köparna får betala löjliga summor för nyfunktionalistiska, standardiserade( nästan pre-fabricerade ) huslimpor i off-white ( som blir smutsigt efter 1 år ) utan kommersiellt utbud, men med det där super-duper-extra-allt-flash-köket. Inget fel i ett funktionellt och väldesignat kök, men för livskvalitetens skull så bör det finnas fokus på andra saker – helheten exempelvis. För slät nyfunkis – varken glädjer eller upprör någon människa för den delen.

Trots att vi lever i en tid av ”retail therapy” är oftast det lokala utbudet i exempelvis Västerås närförorter av mindre butikslokaler begränsat – byggda under Modernismens tid av funktionsseparering, då som nu tillhandahålls inga butikslokaler eller andra offentliga lokaler till den lokala befolkningens nytta , möjligtvis i diskret placerade i anonyma källarlokaler. Ville man då inte att folk skulle hitta dit eller? Hur kul känns det att smyga ner i en källarlokal som om man smått borde skämmas för sitt ärende. Som om man var på väg ned i sunkig porrbiograf eller liknande. Lokaler, verksamhetsanpassade som kommersiella, är nödvändiga för att säkerställa en trygghet, ett bra lokalt utbud och de mänskliga kontakterna – även utanför innerstaden. Snart kommer en detaljplan för Kv. Isolatorn på Gideonsberg skickas ut på samråd vilket är glädjande. Jag förutsätter att man tar vara på potentialen att kunna förvandla en öde parkeringsyta till ett kvarter med lite stadsfeeling med en mix av funktioner och lokaler för social interaktion och rekreation. Ett mera monofunktionellt Gideonsberg är det sista stadsdelen behöver trots dess variation av olika hustyper och upplåtelseformer.
Ett privat hem kan ha en monofunktionell rumsindelning – du lagar mat och äter i köket, du tvättar i tvättstugan, du duschar/badar på toaletten etc. Funktionsuppdelning är naturlig i hemmets trygga vrå, där du i regel inte lagar mat och sover i badrummet, men i det offentliga rummet går det inte att separera dessa funktioner. För att få en funktionsintegrerad och levande stad ska man i regel kunna bo, arbeta, äta, dricka, konsumera nöjen och kultur och livsmedel inom en radie av en kvadratkilometer för att vara krass. Inte särskilt knepigt jämfört med den klassiska dikotomin privat-offentligt .

Jag tror det var Jerker Söderlind som myntade begreppet ”marknadsurbanism” - att vi bör bygga det som egentligen efterfrågas - oftast då tät blandstad eller friliggande villor. Sen att vi inte bygger ett utbud efter principen att möta bostadsmarknadens efterfrågan vet vi ju redan – dels utformningen kring våra (bo)-städer och dess kvantitativa efterfrågan på bostäder. Sen finns det ju en efterfrågan på levande städer av dom flesta men här blir det givetvis komplexare eftersom planinstrumenten kan vara otillräckliga på grund av en Plan – och Bygglag som inte ger legitimitet åt en tät och funktionsblandad stad samt att – i alla fall gällande Västerås – att man vill ha en levande och dynamisk stad, men att man i flertalet fall inte är villig att ta ärendet till sin spets hur det nu vill komma sig – varken på politiskt eller på medborgarnivå. Kanske är ”turistande” i ett genuint stadsliv någon annanstans gott och bekvämt nog.

Vill stadens tjänstemän och involverade politiker bli inspirerade hur man förvandlar döda miljöer till levande miljöer bör man kika in denna länk: http://www.urban-advantage.com/

BYGG BORT BARRIÄRERNA I VÄSTERÅS!

För ett par veckor sedan, strax innan midsommarhelgen inlämnades ett visionsdokument ”BYGG BORT BARRIÄRERNA I VÄSTERÅS”
Bakom detta stod en trio bestående av före detta oppositionsrådet tillika Mimers styrelseordförande Lars Luttropp samt arkitekterna Olov Gynt och Mark Schultz från Olov Gynt Arkitektkontor respektive Residens Arkitektkontor . PEAB figurerar även som initiativtagare bakom idévisionen. Läs dokumentet här

När den politiska viljan att bygga stad eller debattera stadsplanering har slocknat – är det välkommet med privata initiativ som förhoppningsvis rör om lite i grytan framöver. Att initiera en överdäckning av E18 kunde inte komma lägligare nu när planeringen för att knyta den pågående och kommande bebyggelsen av Centrala Mälarstranden ihop med Västerås innerstad. Ett av koncepten har formulerats som sådant:

”På så sätt skapas ny exploateringsmark som kan medverka till att förtäta tätorten och utveckla en mer hållbar tätort. Detta innebär också en transporteffektiv och energibesparande bebyggelse samtidigt som motsvarande yta värdefull naturmark kan fredas mot exploatering”.

Alla rätt hittills. Däremot finns det en del modifikationer att sätta i begrundande.

E18-BARRIÄREN
Konceptet med överdäckningen borde inte enbart vara att förenkla rörligheten utan även då man fått fram attraktiv mark att bygga på och då alltså bygga stadens förlängning med urbana stråk längs exempelvis Kopparbergsvägen, Pilgatan samt Malmabergsgatan och inte punkthusbebyggelse med tillhörande parkeringsplatser av typen hus-i-parkeringsplats som YIMBY tidigare skojat till det om. På bild 1 ser man i stort sett bara ett par spridda punkthus och sedan resten park på de delar av E18 som överdäckas. Här kan man i sådana fall tala om dåligt markutnyttjande. Jag antar att en investering likt denna skulle gå för en relativt saftig summa, så varför då göra någon halvmesyr av det?

Varför överdäcka E18 in nästan 1 km för att bygga närförort med ett par punkthus separerade från varandra eftersom överdäckningen i sådana fall sker med stora investeringspengar? Om konceptet är att få chansen att bygga bort barriärer bör man definitivt inte bygga med närförortstruktur som i sig håller barriären intakt och inte optimalt förenklar rörligheten mellan de separerande delarna det vill säga norr och söder om E18. Optimalt är alltså om den tätbebyggda staden succecivt slutar vid E18s norra del som gränsar mot Sandgärdet, Gideonsberg och Skallberget samt vid Hemdal och Klockartorp. Kopparlunden kan således öppnas och bli frekventerat som en stad-inom-staden. En gentrifierad stadsdel som behåller sitt industrikulturella arv men med lite flera olika verksamheter som skulle lappa ihop City med Kopparlunden.

Senare kan man läsa: ”Emausmotet som är det centrala E18 motet i tätorten kan via Kopparbergsvägens anslutning till Cityringen med relativt enkla medel ges en vackrare utformning som idéskissen i bild 2 visar”

Givetvis skulle en trädallé göra sträckan trevligare. Det finns dock andra vinklar att inkorporera i problematiken. Det urbana hållet mellan Tegnérhuset och 1994-huset måste täppas igen med bebyggelse samt man måste göra korsningen Östra Ringvägen-Kopparbergsvägen mer attraktivt än vad det är idag. PEAB har planer att bygga bostäder i Kopparhuset, men varför inte dra ett slutet kvarter utan förgårdsmark längs Östra Ringvägen för att på så sätt göra Östra Ringvägen mer stadsmässig och intim?

TORNENS STAD OCH NY SYN PÅ ARKITEKTUR
Vidare bygger idévisionen om att bygga mer på höjden vilket välkomnas varmt. Följande resonemang delges läsaren ” Höga tornhus är också ett sätt att optimera det horisontella kommunikationsnätet med det vertikala . En hiss i ett högt hus är i praktiken en form av spårtaxi med nolltaxa” . Sådana resonemang vill man höra då det annars inte pratas om de ekologiska fördelarna av att bygga just på höjden.

Det är mycket välkommet att man vill bygga på höjden, i detta fall att man vill placera fem antal ”torn” längs med E18. De hör, enligt min åsikt, bättre ihop med varandra i ett kluster och då skulle Ängsgärdet passa bra att exploatera på grund av dess närhet till den centrala staden och dels på grund av att den delen av staden tidigare har spelat ut sin roll genom frimärkesplanering av diverse lätt industri samt handel och annat som inte gynnat staden på något väldigt särskilt sätt – här ser man tydligt att staden inte haft något som helst affektionsvärde för tidigare stadsplanerare. Jag är inte något större fan av varken rivningar eller saneringar men i Ängsgärdets fall får man gärna riva hela området med marken, med undantag för kråkslottet på Pilgatan, och bygga en tät och hög stadsdel då det kommer bli svårt med förtätningar innanför Cityringen i framtiden. De tiotal urbana hål som finns kvar innanför Cityringen måste givetvis förtätas inom loppet av 10-20 år. Sedan finns det säkert möjligheter för påbyggnad av de mest centrala fastigheterna – om viljan finns det vill säga. Kvarteret Sigurd, enligt dokumentet, verkar bra som plats för åtminstone ett torn – gärna fler i kluster. Dock tror jag Ängsgärdet är optimalast med tanke på att Kvarteret Sigurd behöver marken för en kommande järnvägsstation samt bostäder, handel och kontor i kvartersstruktur. Där silon ligger i hamnen idag borde det också finnas potential för ett högre torn samt att det är föreslaget i visionen om torn placerade vid Emausmotet samt vid Svartåns mynning vilket är väl valda strategiska placeringar.



Kopparhuset eller ”Fusion” som arkitekten själv kallar det enligt hemsidan. Skulle också vara en skön kontrast till den förvisso enkelt vackra, men ganska likartade, bebyggelsen i Östra hamnen. Ett snyggt och modernt tillskott till den växande bebyggelsen söder om tågspåren. Riktigt ambitiöst och annorlunda med Västerås mått mätt. Förhoppningsvis får vi även se Schultz ”Bistro Sundin” i Stadsparken framöver.

Likaså gäller kontorshuset vid Korsängsmotet – ett snyggt och kaxigt tillskott till Sandgärdet/Hemdal som trots relativt blandad bebyggelse skulle må bra av lite mer dynamik och arkitektonisk mångfald. Alpinarenan har jag ingen riktig åsikt om. Finns det en marknad och ekonomiskt underlag för det så varför inte? Riktigt skön idé för övrigt, dock skulle jag helst av allt se bostäder med bra utsikt över staden vid Mälaren från Vedbobacken. Mälartornet ute på Östra Holmen skulle nog vara snyggt - frågan är hur medborgerligt förankrat det skulle vara att bygga ett torn där? Fast å andra sidan kan ju den fysiska formen i Västerås skärgård se helt annorlunda ut om 50 år än vad det gör idag.

Man brukar tala om ”Bilbao-effekten” och på så sätt illuminera vikten av att hel stad har fått ett rejält ekonomiskt och kulturellt uppsving på grund av en enstaka byggnad – i detta fall Guggenheimmuseet i Bilbao. Detta kan vara tänkvärt i samband med Västerås utveckling – att intressant arkitektur faktiskt kan göra underverk både ekonomiskt och kulturellt.

JÄRNVÄGSBARRIÄREN
Gällande järnvägsbarriären resonerar man på följande sätt: ”Den ultimata lösningen är naturligtvis att gräva ner järnvägsspåren. Men samtidigt gräver man då ner det stora och oersättliga reklamvärde som Mälarstaden Västerås – Västra Aros – Västra åmynningen representerar”

Här har jag det extremt svårt att hitta något konkret reklamvärde än så länge. Sitter man på tåget från Stockholm och rullar in mot Västerås Centralstation ser man Ängsgärdet på vänster sida – en avdankad-orkeslös-söndermotoriserad-frimärksplanerad-slagpåse, inte så mycket reklamvärde där inte. Vad ser man mer? En grå betongsilo och där bakom skymtar Mälaren med Östra Hamnen/Lillåudden i bakgrunden, inte vidare smickrande än så länge i alla fall. Kommer man med tåget är det inte särskilt pittoreskt det heller med oljecisterner och gasklockor ända fram till Lögarängen. Däremot när bebyggelsen vid Centrala Mälarstranden är färdig och silon borta ur bilden samt ett sanerat Ängsgärdet – då hade jag förstått resonemanget och köpt bilden av att man inte vill låta tågresenärerna gå miste om uppenbarelsen Mälarstaden. Fast järnvägens barriärproblematik handlar inte primärt om en vykortsbild av Västerås Mälarstaden, det handlar om att det är svårt att ta sig över eller under spåren oavsett tillvägagångssätt och det retarderar Västerås centrala utveckling. Jag har tidigare vurmat för Tovatt Architects and Planners förslag om att elevera spåren och gör det fortfarande. Gräva ned spåren är klart optimalast på grund av att man då självklart optimerar störst markyta och bryter barriären helt, å andra sidan kan det vara klokt att redan nu börja investera i framtidens teknik i upphöjt spår.

Framtiden heter höghastighetståg. Förr eller senare måste man då se över en alternativ lokalisering av spåren. Tågspåren måste antingen grävas ned eller eleveras på räls och då finns det ett flertal alternativ, men Maglev ser väldigt intressant ut. Ett alternativ som skulle föra Västerås närmare kontinenten och Europa med cirka 1-2 timmars restid eller varför inte huvudstaden Stockholm på cirka 20 minuter. Ett självklart alternativ om man vill ha en ha en fortsatt utvecklad och dynamisk Stockholm-Mälarregion. För en stad med tradition av både tåg och elektromagnetism skulle det vara intressant och se hur det skulle kunna utvecklas.

Fler skulle då även välja Västerås som bostadsort om det finns tillförlitlig och kostnadseffektiv infrastruktur. Dessutom kan man anlägga kommersiell service i gatuplan på de delar som inte är menade att passeras under de upphöjda spåren.. Järnväg med lokaler i gatuplan används friskt i London, Berlin, Madrid et cetera. På så sätt skulle stadsdelarna Gideonsberg och Haga integreras ihop med bättre och gemensam kommersiell service.

Dagens Sverige och dess stadsplaneringsdebatt kan vid en kroppslig inkarnation liknas med Muhammed Said Al-Sharaf mera känd som ”Bagdad Bob” som alltid kommenterade kritiska lägen under Irakkriget med: ”Allt är under kontroll”. Den politiska stilen börjar bli mer och mer påtaglig i Sverige – det vill säga mer och mer verklighetsfrämmande. Man vägrar inse att Sverige exempelvis tillhör de mest bilberoende nationerna i världen, man har tidigare skrattat åt de forna öststaternas betongblocks-arkitektur som idag kan visa upp mer framstående och nyskapande arkitektur än vad Sverige kan. Vi slår oss för bröstet för att vi gör smarta klimatinvesteringar, men skjuter oss i foten då det satsas extremt lite på hållbar infrastruktur i form av nya järnvägar, spårvägar et cetera, med några få undantag. Där har många länder som svenskar skämtsamt kallat för U-länder gått om Sverige infrastrukturmässigt för länge sedan. Sist, men inte minst så är vi extremt duktiga på att utarma centrala stadskärnor till förmån för externa köpcentrum.

Det är glädjande med privata initiativ som accentuerar långsiktighet i stadsplaneringen ­ - all heder till initiativtagarna bakom idévisionen som visat att staden Västerås har ett affektionsvärde att både bevara och utveckla. Det måste återigen börja byggas stad och med täta gaturum och täta förbindelser, barriärbrytningar och förtätningar – inte att man exploaterar värdefull naturmark. Det behövs också politiker med lite guts som kan sätta ner foten när utvecklingen inte går i en hållbar riktning. Den här idévisionen med ett par modifikationer är ett viktigt dokument för Västerås utveckling och det lär behövas flera stående idévisioner i framtiden. Hoppas på fler ”idekreatörer” under kommande år som gärna tar sig an UTVECKLANDET av Västerås och inte AVVECKLANDET av Västerås centrala delar. Detta är, som redan nämnt men kan nämnas flera gånger, förhoppningsvis ett av flera kommande visionsdokument gällande den barriärproblematik som inom nära framtid måste lösas för utvecklandet och utbredningen av VÄSTERÅS INNERSTAD.

I historiens tidigare skeden tävlade städerna om att bygga de största och vackraste katedralerna för att symbolisera civilisationens framväxt, man anlade universitet för att belysa utvecklingen från medeltidens mörker. Vidare under industrialismens framväxt tävlade man om den mondänaste järnvägstationen för att visa att man var en del av den nya optimistiska tiden av fria utbyten av idéer, enklare och snabbare kommunikationer, internationella relationer et cetera. Idag har vår framstegsoptimism retarderats efter 1000 år av utveckling – vi anlägger enorma billighetstempel i form av externa köplador längs motorvägarna vid Hälla och Erikslund som ett bevis att vi låter oss indoktrineras att konsumtion och bilåkning är livets fulländning.

Så, hur vill vi ha Västerås i framtiden? En attraktiv, dynamisk och urban stad med tät bebyggelse av stadsmässig arkitektur och goda kommunikationer eller en söndermotoriserad, utglesad, amerikaniserad och traditionslös jättehamburgare?

Urbana hål

Västerås har ett par urbana hål där marken agerar som bortglömda platser - där gruset på marken är det mest levande man kan hitta. Oftast ett sönderrivet stadslandskap där parkering av bilar endast utgör den enda funktionen. Monofunktionella parkeringsplatser i centralt läge ger inga stadsmässiga kvalitéer utan snarare tomrum, övergivenhet ( som i en spökstad i ett fiktivt vilda västern ) Ett bra exempel på ett särdeles dåligt markutnyttjande är den tomma grusparkeringen öster om Södra Ringvägen och norr om Pilgatan, det vill säga öster om Västerås stora och pågående stadsbyggnadsprojekt Östermalm-Mimerområdet. Området, som ej ännu är detaljplanelagt kommer givetvis förtätas inom en en framtid - men det krävs då också större mått av urban design för att det ska bli dynamiskt och i samklang med den stadsförnyelsen som sker och kommer ske på andra sidan vägen. Arkitektkontorets Tovatt Architect and Planners förslag till till det kommande centralstationsområdet som, som jag tidigare har haussat till skyarna med all rätt, inkorporerar även här en skön dynamik till denna döda yta med ett semi-slutet kvarter och ett högre punkthus (vad det verkar som ) i lagom höjd. Det med blandade funktioner skulle flytta innerstaden en bit utåt - eller att staden växer inåt hur man nu än vill formulera det. Förslaget kan ses med bilder i sin helhet här. Det inringade området överst på bilden är även det ett urbant irritationsmoment - som mycket väl skulle kunna förtätas - ett hinder är givetvis då Metallverksgatan, men denna gata har väldigt lite funktion och skulle kunna överbyggas med någon form av valvportal som fungerar som port för eventuell biltrafik. Det kan låta en aning luddigt och odefinierat, men som jag ser det så fyller man de gamla industrilokalerna med fler verksamheter eller så förtätar man med bostäder. Simple.

Kopparbergsvägen är en lustig gata, den skär igenom innanför Cityringen och är väl frekventerad av både biltrafikanter, cyklister och gångtrafikanter. Den fyller dessvärre bara en funktion som genomfartsled fram tills den korsar Domkyrkoesplanaden eller möjligtvis Smedjegatan då den börjar bli kantad av butiker, restauranger, kontor etc. I norr har Östra Kyrkogården på högra sidan på bilden, agerar som en barriär för gatans rörelse, vilket innebär att högra sidan av vägen( om man kommer söderifrån) inte är anpassad för gångtrafikanter och på andra sidan vägen finns en sömnig och dåligt utnyttjad parkeringsplats (inringat på bilden ). Där skulle det alltså finnas möjlighet för en skön förtätning och samt att trottoaren på höger sida byggs ut för att bli mer promenadvänlig då Östra Kyrkogården gör ett stort kvarter ogenomträngligt och och osmidigt. Ett område som är fysiskt ogenomträngligt kan inte sy och lappa ihop olika kvarter och stadsdelar som fungerar som allmän mark och särskild mark. Låt vara den funktionella uppdelningen, men de ska sitta ihop och leda till respektive utan några som helst problem – varken rörelsemässigt eller säkerhetsmässigt

Där Norra Allégatan möter Norra Ringvägen finns en liten fastighet som inrymmer lite stadsvärde, men är dock ett väl frekventerat ställe av olika anledningar. En dåligt använd och gruserad parkeringsplats på höger sida Norra Allégatan bredvid en kvartersbutik samt en "ett-gammalt-gatukök-som-förvandlats-till-en-pizzeria" som tar upp en alltför stor del av stadsrummet på den vänstra sidan. Här finns alltså ett ypperligt tillfälle för en förtätning och de funktioner som existerar kan inkorporeras i nya byggnader med bostäder ovanpå. En enkel match - om man nu har bestämt sig för att staden skall byggas inåt - och det har man i alla fall på pappret. Men i liksom många andra avseenden talar handling högre än ord. Cityringen är barriärskapande men har mycket potential eftersom det är en väl frekventerad av alla sortens trafikanter - men kan innebära bättre och fördjupade funktioner än enbart trafik och ensidiga verksamheter utspritt här och var.

Sedan har vi den gamla bryggeritomten som tidigare verkar ha varit ett funktionellt moment 22, men kan bättre om viljan finns. Den känsliga kulturmiljön längs Svartån ska givetvis inte förringas eller äventyras för den delen, men den tomma parkeringen vid Bryggargården bör på nägot sätt ansluta till Västra Ringvägen med någon form av godartad exploatering. Förmodligen en av de mest natursköna platserna i Västerås innerstad med Svartån som sakta ringlar sig igenom staden. Däremot är den vackra åpromenaden vid sidan ingen plats som många människor gärna frekventerar, i synnerhet inte nattetid. Marken kring Skarpskyttebron ( eller King Beat som den också kallas ) och söderut fram till Biskopsbron kunde alltså göras trevligare och mera tillgängligt. När bropartiet hade som sidofunktion att vara ett konstnärligt "hall of fame" på åttio - och nittiotalet kunde de förbipasserande uttrycka sin irritation eller fascination över de individer som tyckte den tråkiga betongbron behövde lite färg, swing och rörelse. Idag är marken kring bron mest grå, full av slam och skräp, dåligt belyst och således ingen plats man promenerar förbi om man inte måste. Det finns ett gestaltningsförslag som täcker hela Svartån genom centrala Västerås som kan läsas här. Hur det kan komma att implementeras får framtiden utvisa, men saker och ting verkar vara på gång i alla fall.
Kontentan är i alla fall att parkeringen självfallet bör förtätas med blandade funktioner så att denna del av innerstaden frekventeras oftare för ett exempelvis öka trivseln och tryggheten och samt täppa igen den döda ytan som vätter mot Västra Ringvägen.

Sist har vi den väl använda parkeringsplatsen som i folkmun kallas "Klippans parkering" som ligger naturskönt i stadens äldsta kulturkvarter - självfallet skulle det rivas upp under modernismens intåg i Västerås. Trots detta attraktiva läge och ett sidosprång från en av stadens huvudgator- Stora Gatan- är Norra Källgatan särdeles dåligt frekventerat förutom helger efter midnatt. Nu är ju det som nämnt att parkeringsplatsen inte en gruserad och död yta, men den kunde verkligen användas bättre med fler funktioner såsom bostäder, kontor, kultur och handel. Skulle Norra Källgatan vara flanörvänligt skulle bebyggelsen längs Svartån vara mer attraktivt att besöka så dess små specialbutiker på exempelvis Badhusgatan kan fortleva utan problem. Eftersom parkeringen redan har ett underjordiskt plan under marknivå kan detta fördjupas och inhysa den rådande parkeringsnorm som redan finns för fastigheten - mer eller mindre. Parkeringsproblematik är ett ofog, men ju mer bilar parkeras under marknivå och i anslutning till de boende - desto bättre och mer stadsmässigt.


Något som är glädjande är även att Byggnadsnämnden i Västerås Stad håller seminarier i hållbart stadsbyggande och stadsutveckling under deras sammanträden. Hoppas att handboken av Erland Ullstad som illuminerar vikten av mångfald i arkitektur, funktionsintegrering, täthet et cetera faller dem i smaken och låter sig bli inspireras av - spontant, men ej påtvingat.
Kan man även hoppas på att det blir högläsning ur Jane Jacobs "Den amerikanska storstadens liv och förfall" på seminarierna i framtiden?
I gårdagens Dagens Nyheter kunde man läsa ytterligare om om det Stockholmska försöket att skapa en form av promenadstad -en satsning som även bör kunna implementeras i Västerås om man vill förtäta de urbana hål och andra trasiga partier som finns utanför Västerås Cityring, det vill säga Karlsdal-Loviseberg, Kopparlunden, Ängsgärdet med flera.

En enkel match - om viljan finns det vill säga.