Fördjupad Översiktsplan för Stationsområdet 3B

Då var den Fördjupade Översiktsplanen för Stationsområdet, även kallat 3B  ( Bygga bort barriärer), ute på samråd. Detta är tveklöst ett av de mest omfattande och framförallt – viktigaste stadsbyggnadsprojekten i modern tid i Västerås.

Av geotekniska och ekonomiska skäl, var det sagt, kommer inte spåren grävas ned i tunnel eller gå i högbana som tidigare förslagits av bland annat Tovatt Arkitekter och Wingårdh Arkitekter.  Att spåren kommer gå i markläge är bara att acceptera och gör det bästa av saken, även om kalkylen för tunnel kändes väldigt saltad så som jag mindes den för några år sedan.

Nåväl, Översiktsplanen har landat och det känns bra, initialt. Förtjänstfullheten ligger primärt att bryta barriären mellan City och Centrala Mälarstranden och skapa ordentliga urbana stadsrum – något som södra sidan av spåren ännu saknar. Givetvis är Stationsbyggnaden viktig för resenärernas komfort och för att den nuvarande är löjligt underdimensionerad för resenärernas behov när Citybanan i Stockholm och fyrspåren till Kallhäll är klart, men även för att en profilbyggnad behövs för att markera barriärbrytandet med något extraordinärt.

Projektgruppen från Stadsledningskontoret och Stadsbyggnadskontoret ska självklart ha en stor eloge för det genuina engagemang man lagt ut hittills med själva Översiktsplanen samt kommunikationen med intresserade Västeråsare.

Nu under samrådstiden har det seglat upp ett tredje alternativ från politiskt håll som innebär att passagen under spåren uteblir och att det endast blir en gångpassage över spåren. Vad är den exakta poängen i att bygga något som inte ersätter dagens felaktiga lösning. Man bygger ju inte bort barriären genom att glatt upprätthålla barriärerna. Man åstadkommer ingenting genom att begå samma misstag igen som man gjorde senast på nittiotalet när Stationen byggdes om. Det kan ju till och med en lobotomerad krukväxt räkna ut.

Moderaterna formulerar sig alltså som följande i VLT gällande gångtunneln:

”Den största skillnaden mellan förslagen är att vi inte vill ha ett nedsänkt torg fram till spåren från gång – och cykeltunneln under Södra Ringvägen. Ett nedsänkt torg som fortsätter i en lång tunnel under spåren fram till Kungsängsgatan och som gör det svårt för taxibilar och privatbilister att nå resecentrum.

Man hänvisar även till risken för översvämning i tunneln, men för det första: Vill man ha en tunnel eller vill man inte ha en tunnel?  Det är ju löjeväckande att man sätter privatbilister och taxi i första rummet när det kommer till Västeråsarens rörlighet från City ned till Mälaren och vice versa. Man kunde ju nästan tro att de vill att man ska kunna parkera bilen på perrongerna eller ta bilen med sig på tåget.  Skitnödigt och småstadsaktigt så det förslår när man dessutom inte vill blanda gående och cyklister under tunneln.

Jag är inte helt säker på att man förstått 3B-projektets syfte och ambitioner, nämligen att bryta barriärerna inte att upprätthålla dem.  Är det då inte viktigare att underlätta integrationen mellan Östra Hamnen och Lillåudden och den Centrala Staden.  Den ”Centrala” Mälarstrand man i Översiktsplaner efter Översiktsplaner eftersträvat?

Det ska finnas flera passager över och under spåren annars är projektet en bortkastad möjlighet som innebär att City aldrig kommer utvidgas ned mot Mälaren och att man måste bygga om Stationsområdet ytterligare en gång inom en överskådlig framtid.

Själva Stationsbyggnaden hoppas jag gestaltas annorlunda inför detaljplanestadiet.  Hoppas det kommande Gestaltningsprogrammet blir arkitektoniskt vassare, mer unikt och identitetsskapande. Förhoppningsvis sitter Stockholm- Mälardalens vassaste kontor vid ritbordet för tillfället.

Skärmtak eller takskydd saknas över perrongerna dessutom är gångpassagen över spåren nästan en replika av den befintliga stationslösningen.  Har man inte lärt sig något av tidigare misstag? Har man nu gjort det går det alldeles utmärkt att ta inspiration från Dresden eller Berlin när det kommer till plattformstaket  eller varför inte helt och hållet kopiera taket från Gare do Oriente i Lissabon.

I det inledande kapitlet.”Vision för Stationsområdet” kan man följdaktligen läsa: ”Under de senaste årtiondena har det i Västerås byggts många nya områden, förorter och enstaka byggnader men det har inte byggts någon urban och mångsidig stadsdel”  

Tack, då var även det bekräftat från officiellt kommunalt håll. Undrar varför man suttit tryckt på den uppenbara sanningen i alla år.

I nästa stycke läser man vidare att: ”Stationsområdet strävar efter att vara en stadsmässig, mångsidig och attraktiv stadsdel. Områdena mellan Södra Ringvägen och Kungsängsgatan utvecklas till funktionsblandade stadskvarter som sjuder av aktivitet och rörelse. En stadsdel där mångfalden av verksamheter kompletteras med nya bostäder, kontor, offentliga och kommersiella lokaler.

…och vidare.

”Stationsområdet ska ges formen aven tät kvartersstad. Byggnaderna placeras mot gata och dess bottenvåningar utgörs i hög grad av publika lokaler och verksamheter. I kvarterens inre finns privata och halvprivata innergårdar. Bebyggelsen ges en varierad skala, med tonvikt på fem till sex våningar. En högre bebyggelse kan prövas längs spårområdet samt vid stora stråk och nya platsbildningar i form av torg och parker. I kvarter och byggnader ges förutsättningar för en stor blandning av funktioner och verksamheter. Den blandade stadsbebyggelsen kan bestå av handel, service, kontor, bostäder, kultur idrott, torg, parker samt publika och icke-störande verksamheter.”

Ren och skär urbanism i min bok. En tät blandstad för Stationsområdet. Jag känner mig dock lite frågande inför ”halvprivata” innergårdar. Slutna kvarter med privata innergårdar bör vara normen, inte enbart för att det ger bättre förutsättningar för gatulivet utan även för att minimera bullret från järnvägen. Då återstå sist vad som är snack och vad som är verkstad. Det är givetvis en marknadsfråga, men man får inte glömma att kommunen har planmonopol och kan således bestämma hur man vill ha det.  Besvärligt nog så är Västerås Stad väldigt lite av fastighetsägare i området.  Jag tror dock majoriteten av fastighetsägarna förstår värdet av att maximera attraktiviteten av sina fastigheter. Ta Regioncity i Göteborg exempelvis. Där har Jernhusen affärsutvecklat mycket stadskapital  i Göteborgs Stationsområde, givetvis ska de göra det i Västerås också!

Stadsdelen som omger Stationsområdet är alltså däremot mer aptitretande - slutna och funktionsintegrerade kvarter med finmaskigt gatunät – stadsstruktur helt enkelt.  Östra delen mot Björnövägen är inte lika stadsmässig, där kan man hoppas på en ändring i samma kvartersstruktur som strax söder om spårområdet och kring Silområdet.  Ska Ängsgärdet, förhoppningsvis, länkas samman strukturellt med City och Stationsområdet bör det ju ske sömlöst utan några avbräck i kvartersstrukturen.

Det är således viktigt att ”stadsdelen” fungerar som en stadsdel rent funktionellt och inte blir ännu en stadskuliss som merparten av de projekt som lanserats och marknadsförts som ”stadsutveckling” bara för att det säljer ( självklart –  stad är ju alltid attraktivt!) även om många vill bo urbant men inte ta konsekvenserna av det.

 Fyra stycken parker kommer skapas därtill. Hoppas de blir av typen stadspark för rekreation i en positivt livlig stadsmiljö. Det bör alltså accentueras att det är en stadspark av det mindre snittet.

Kungsängen borde även göras om till en stadsgata och inte en genomfartsgata.  Vilket den definitivt ser ut att bli om man kan tänka sig sänka hastigheten något.

Västra delen av planområdet  framför ”kanonerna” eller ”lavetterna” i Kvarteret Sigvald borde även exploateras. Mark Schultz på dåvarande Residens Arkitekter, numera på Archus Arkitekter, hade ett bra förslag om en segellik byggnad precis vid parkeringen där.  Lavetterna ska givetvis vara kvar och lavettera upp eventuella deltagare i den bilfest som äger rum i staden under sommaren.  Jag förutsätter att det är det dem är till för. Kvarteret Samuels verksamhetslokaler borde vändas med ingång mot Kungsängsgatan istället för Sigurdsgatan. Denna fastighet skulle respektfullt kunna få byggas på ett par våningar för en mer stadsmässig inramning längs Kungsängsgatans västra del.

Det är extremt viktigare att Stationsområdets fastighetsägare förstår digniteten av detta Stadsutvecklingsprojekt och då alltså förstå lönsamheten att i ett bygga en dynamisk stadsdel på väldigt attraktiv mark i en stad i ett väldigt expansivt skede, win-win för både fastighetsägare och stadens medborgare.

Sedan anser jag att man bör ta sig en funderare om Silon och Betongfabriken och Reningsverket.  Förutsätter egentligen inget annat än att samtliga tre verksamheter flyttar eller rivs. Silon är ju ingen uppskattad arkitektonisk skönhet , där borde en ikonbyggnad skapas mitt i hamnbassängen mellan Östra Hamnen och Lillåudden och då gärna en folklig och arkitektonisk magnet av typen Kulturhus eller liknande. Östra Hamnen och Lillåudden, två än så länge monofunktionella bostadsområden behöver en helt annan funktionell attraktivitet. Reningsverket bör flyttas snarast, speciellt när Västerås Stad är huvudägare i Mälarenergi, finns det särskilda incitament att hitta en ny lokalisering eftersom den är i i vägen i ett av stadens viktigaste stadsbyggnadsprojekt i modern tid. Kan man bygga en ny förbränningsanläggning för 3 miljarder kronor kan man med enkelhet flytta ett reningsverk, förslagsvis bortåt Sjöhagen där Mälarenergi redan har sina andra anläggningar.

Våningsantalet på 4-6 våningar kunde gott ligga på 4-8 våningar för en större variation i skala och storlek.

"Nya högre byggnader kommer att kunna skapas vid viktiga målpunkter med större människoflöden. Byggnaderna ska utmärka sig genom dess arkitektur. Bottenvåningar i dessa våningar ska vara publika, öppna och bidra till gatulivet. Nya höga byggnader ska anpassas till föreslagna kvartersstrukturer, följa gatornas geometri och inte som hus-i-park solitärer separerade stadsstrukturer."

Slutklämmen är ju genialisk, med min understrykning.  Det behövs givetvis ett par högre landmärken på 10-20 våningar integrerade i kvartersstrukturen.

Översiktsplaner som dessa växer ju inte på träd, så minsta lila överträdelse från de föreskrivna ambitionerna i senare detaljplaneläggning kommer påpekas och det med besked! Eftersom andra ”dåliga” detaljplaner antas utan ifrågasättande är det bara hoppas att denna smått fantastiska Översiktsplan inte blir en politisk långbänk för att partilojalistiska klapphattar glömmer bort att de representerar medborgarna och sina väljare.

Nu är ju inte Översiktsplanen juridiskt bindande, men jag hoppas att den ger hundraprocentigt stöd och vägledning till att alla de olika deldetaljplanerna vinner laga kraft med alla de ambitioner om tät, funktionsblandad kvartersstad som Översiktsplanen föreskriver.  Framför allt som vägledning för alla politiska beslutsfattare, projektledare, arkitekter, fysiska planerare, byggherrar, fastighetsägare, näringsidkare och Västeråsare som kommer vara en del av hela projektet.

Stad i förändring....

…Det skulle man kunna tro. Även fast det låter osannolikt, så är det faktiskt sant. Detta är dock inget incitament för att sluta gnälla passionerat på identitetslösa bönder i politiska plenisalar, arkitekter med mera attityd än talang samt byggbolag med djupare fickor än samhällsbyggnadsengagemang, om det nu var det så.

Eftersom staden och städer inte längre växer organiskt, så sker förändringar av implementerad vilja – en genomförande kapacitet. Att en stad förändras graduerligt är fullt naturligt och ofrånkomligt. Förutsättningarna skissas upp, implementeras, men sedan släpps förändringarna fria. För just nu är det civilsamhället som bygger urbaniteten.

I Västerås är något på gång, det går inte att riktigt sätta finger på det, men det känns bestående oavsett trista kommentarer i lokaltidningens nätupplaga.  Det handlar inte enbart om stadsbyggande, befolkningsökning ( bra Västerås + 947 personer på första halvåret 2012! ) utan på alternativa musikscener, kreativa hubbar och ett diversifierat bar – och restaurangliv. Där står grabbarna och tjejerna bakom Frank, The Circus, Nya Hattfabriken och numera Kajplats 9 för den nya generationens krögare och Västeråsarens stadsliv med ett bra stänk lokal förankring och identitet dessutom.

Skitställen bommar igen, kvalitet levererar kontinuerligt.

Det har varit en ganska livlig debatt kring betongöknen i delar av City, förståeligt till en viss grad – om man själv kommer med egna förslag vilket dock är mera sällsynt än förmågan att gnälla sönder en hel byggnad. Optimalast vore att bygga om och förpassa 60-talets rivningsraseri någon annanstans. En färgklick skulle ibland räcka långt, men det skulle väl vara att ”förvanska husens omistliga kulturella värden” som det brukar heta i när någon kritiserar Modernismens antiarkitektur.

I övrigt är stadsbyggnadsdebatten exakt som vanligt i trygghetsnarkomanins tecken, hyfsat lam det vill säga. Om nu någon med problemformuleringsprivilegium dryftar att ta till pennan handlar det tröttsamt i stadsmiljöfrågor om solceller på tak( viktigare än husets utformning samt dess olika funktioner), cykelhjälmar i tätortsbebyggelse ( curlingföräldraskap även för vuxna - ja tack!), trafikseparering (gångtunnlar ger trygga stadsmiljöer..eh…tror vi!) eller den gamla nöten hushöjder (  Hjälp! Västerås kunde ju bli ”Lilla Chicago”!) 

Stadsbyggnad berör hela samhällets olika spektrum, varför blir debatten riktigt het annat när en väg ska dras till Gäddeholm? Det är i och för sig bra att det råder bred politisk konsensus, att man inte likt Stockholm gör partipolitik om en primär och alltid aktuell fråga nämligen bostadsförsörjningen. Det borde dock vara konsensus om att bygga tät funktionsintegrerad stad, inte monofunktionella bostadsområden med trist gestaltning. Så det går alltså jättebra att ställa arkitektoniska krav på byggherrarna fortsättningsvis. Nedan går att läsa om ett skolexempel i hur en slipsten ska dras i den stadsbyggnadspolitiska diskursen. Se och lär:

http://gbg.yimby.se/2012/09/krav-pa-kvartersstad_1177.html

Snart, Lördagen den 15:e September, går Översiktsplanen för Stationsområdet ut på samråd. Jag har kikat lite på planhandlingarna och är positivt överraskad. Främst på grund av stadsdelen som omgärdar Stationen – slutna kvarter, finmaskigt gatunät, funktionsintegrering och varierad arkitektur. Själva Stationsbyggnaden måste gestaltas bättre – både estetiskt och funktionellt. Mer om det i en senare blogg när samrådet kickar igång.

Staden står inför en del vägskäl, men jag tror att Västerås är på väg att resa sig ur skuggorna, på riktigt.  

Det är dags att göra slut med modernismen

Gästskribent : Fredrik Fredricsson

1931 publiceras debattboken Acceptera som argumenterar för att den nya tidens funktionalistiska formspråk måste accepteras.



”Utvecklingen från det gamla stadsplanesystemet till det nya öppna” - illustration ur den funktionalistiska debattboken acceptera.

Inte ens författarna kunde ana vilken genomslagskraft funktionalismen och modernismen idéer skulle få på våra städer. Något som ironiskt nog en av upphovsmännen beklagar sig över i nyutgåvan från 1980 med orden: ”Men säkert underskattade vi det psykologiska, trivseln och människornas behov att själva bestämma”.

Tyvärr har modernismen inte släppt sitt grepp om oss. Fortfarande är det rådande idealet "hus i park" där vi får glest bebyggda områden omgivna av stora tomma gräsytor med oändligt ringlande gångvägar som slutar i gångtunnlar lämpade för personrån. Då vi istället borde bygga "hus runt park" där den anlagda parken blir den naturliga mötesplatsen och oasen i staden och där den täta bebyggelsen runt ger trygghet genom de många fönstren som är vakande ögon.

Gatans roll är mycket viktig i en levande stad. Istället för transportled som separerar stadsdelar från varandra bör gatan vara korridorer i ett stadslandskap av slutna kvarter - en kvartersform som gör att gatan blir den naturliga mötesplatsen för människor vilket borgar för ett rikt gatuliv.
Modernismen bör ses som ett experiment som vi kan ta lärdom av när vi åter börjar bygga tät stad med blandad verksamhet. 1800-talets stad som nådde sin höjdpunkt
runt förra sekelskiftet är alltjämt populär vilket inte minst bopriserna visar. Modernismens bostadsenklaver är och har alltid varit sovstäder som ingen besöker om man absolut inte måste.

Låt oss därför återerövra staden från modernismen och bilismen. Inte genom att förbjuda bilar men då vi bygger tät blandstad minskar vi behovet av bil och ökar samtidigt underlaget för kollektivtrafik. Vi ska heller inte vara rädda för att bygga högt. Höga hus rymmer onekligen fler människor vilket ger ökat underlag för butiker och kvarterskrogar i bottenplanen.

Avslutningsvis är min förhoppning att arkitekter slutar rita fantasilösa lådor och istället börjar rita hus som människor känner stolthet över att bo i.

Vegagatan i Göteborg - 1800-talsstaden möter modernismen. Är det verkligen en slump att alla människor på bilden valt den vänstra trottoaren?

Västerås Översiktsplan ÖP 2026

Då var Översiktsplanen för Västerås Kommun ute på samråd ett tag och är det fram tills den 15:e Januari. Den verkar ha engagerat Västeråsaren vilket är ovanligt när det kommer till stadsbyggnadsfrågor, detta visar ju på att det finns röster för förändring vilket enbart är positivt på alla punkter. Rent teoretiskt är det en hyfsat förnöjbar läsning om det nu visar sig att diskrepansen mellan teori och sedermera praktik enbart är marginellt. Det är alltså dags att inte enbart snacka snacket utan även kunna gå gången som det heter. Överlag är det mycket ambitiöst jämfört med tidigare Översiktsplaner och på det stora hela ett förtjänstfullt dokument för det framtida samhällsbyggandet.



STÄRKA CITY är, i min mening, givetvis en av de viktigaste ingredienserna i
Översiktsplanen.

Öka mångfalden av aktiviteter, verksamheter och tjänster
Skapa trygga och vänliga platser för möten
Utveckla tydliga kultur-, nöjes och restaurangstråk
Verka för ett brett utbud av specialbutiker
Göra entréerna till City tydligare och mer välkomnande

Jag kan inte minnas någonsin att ”Tät blandstad” någonsin yttrats i något plandokument, men det verkar som Västerås är på väg att bestämma sig i alla fall att så ska vara fallet i den framtida stadsplaneringen. Mycket bra är även att cykel ska vara det naturliga transportmedlet och att en differentierad Parkeringsnorm skall införas.

En befolkningsökning till 200.000 fram tills 2050 invånare är också ambitiöst, men långt ifrån omöjligt med runt 1500 i befolkningsökning varje år. Det kräver ju dock att staden måste tillgodose efterfrågan och behovet av blandade upplåtelseformer och framför allt en arkitekturpolitik som producerar en modern, hållbar och varierad gestaltning av staden. Det är sådana faktorer som attraherar inflyttningar till staden och skapar tillväxt och stadskvaliteter, inte köplador längs E18 och arkitektur enligt standardformulär 1A med prefabricerade lamellhus-limpor.

http://www.spacescape.se/2011/04/v%C3%A4rdering-av-stadskvalitet/

Det är bra med tätheten, men urbaniteten och dem korta avstånden är den positiva faktorn i att överhuvudtaget bygga tätt. Därför kan det tyckas löjligt, som i flera avseenden stadsbyggnadshistoriskt i Västerås, att ny bebyggelse måste harmonisera med befintlig, vad som sägs är alltså att det har byggts likriktat och monofunktionellt i 80 år och måste således göra det minst i 80 år till. Till och med mindre orter som Norrtälje med 17 000 invånare bygger urbant och då undrar man med Västerås med sina snart 140 000 invånare, vad är det som är ett systematiskt felande rent historiskt?

http://www.norrtalje.se/Global/4%20bygga%20bo%20milj%c3%b6/hamnwebb%20bilder.pdf

Bra är även att integrera två stycken pendelstationer vid Hacksta och Stenby, men märkligt är att ingen framtida utredning om spårvagnstrafik finns med. Turismnäringen behöver även intressant modern arkitektur. Turbinhuset är vackert och den historiska katalysatorn för stadens framväxt, men det räcker dessvärre inte. Det behövs mer än så.
När staden växer inåt behövs också nya urbana stråk utvecklats exempelvis Stockholmsvägen, Bergslagsvägen, Köpingsvägen samt Vasagatan norr om Ringvägen.. Där är Östra Salabacke ett alldeles lysande exempel på stadsläkning.

http://www.uppsala.se/Upload/Dokumentarkiv/Externt/Dokument/Bostad_o_byggande/Stadsplanering/Ostra%20Sala%20backe/stadsutveckling_o_salabacke.pdf

Kopparlunden måste även hållas mer levande. Det duger inte i längden att trycka in teknikkonsultföretag efter teknikkonsultföretag och hoppas på det bästa, det bör finnas andra kluster för att balansera ut utbudet för det i Kopparlunden. Dessutom måste det finns en naturlig koppling till City och Cityringen, idag är det en isolerad enklav avskiljt via Tågspår, Ringvägen och E18. Knäppingsborg i Norrköping är ett lysande exempel hur man varvat små nischade delikatessbutiker, mode och tjänsteföretag. Ett koncept som Västerås kan spinna vidare på.

http://www.knappingsborg.se/

Knutet till Översiktsplanen finns också delar av Kommunalt Bostadsstrategiskt Program (KBP) där man skissat upp ett antal strategier som ska verka för att Västerås ska få Sveriges mest framgångsrika bostadsmarknad. Något som är noterat med belåtenhet!

Strategi 1: Bostadsplaneringen verkar för en blandad bebyggelse i syfte att främja integration och öka möjligheten för positiva möten. Vid nybyggnation eftersträvas en successivt förbättrad blandning av upplåtelseformer och lägenhetsstorlekar inom stadsdelar, bostadsområden och kvarter.

Strategi 2 : Bostadsplaneringen bidrar till att stadsdelarna får en blandning av verksamheter, handel, kultur och bostäder. Bostadsplaneringen inriktas på att möjliggöra verksamhetslokaler i bottenplan.

Strategi 3. Nya bostadsområden planeras i nära anslutning till befintliga eller planerade stråk för gång, cykel och kollektivtrafik. Tillämpningen av Strategi 3 redovisas i samband med respektive planprojekt.

Strategi 4: Planeringen inriktas på en tät bebyggelse som medför ett kort och hållbart resande samt en trygg och attraktiv miljö. Av tillskottet av bostäder ( nybyggnation och ombyggnation) utgörs en övervägande del av kompletteringsbebyggelse av tätort med över 1000 invånare, inga styckebyggen på landet alltså.

Strategi 5: Västerås står i framkant avseende hållbart och smart bostadsbyggande. Med hållbart bostadsbyggande avses bostadsbyggande som uppfyller såväl ekologisk hållbarhet som social –och ekonomisk hållbarhet. Alla hus som byggs i staden på kommunal mark är lågenergihus och det eftersträvas att alla hus som byggs på privat mark är lågenergihus. Planeringen i staden visar genom goda exempel vägen för ett hållbart och smart byggande.

Strategi 6: Planeringen sker i samverkan mellan stadens olika förvaltningar och berörda marknadsaktörer. Västerås Stad ska ha nöjda byggherrar/fastighetsägare beträffande hantering av exploateringsprocessen, personlig service samt inflytande och ha en positiv utveckling gällande Nöjd Kund-Index.

Strategi 7: Västerås Stad är en aktiv part på marknaden och stimulerar genom god markpolitik ett hållbart bostadsbyggande och låga boendekostnader.

Dessa Strategier bör vara föreskrivna i varenda kommande detaljplan. Ser man inte till att strategierna efterlevs vinner man inga markanvisningar. Byggs det inte urbant, funktionsintegrerat och med tydlig miljöprofil ska man inte tänka tanken på att bygga eller gestalta något av stadens projekt heller som branschverksam - inga konstigheter! Förutsättningen för detta att förtroendevalda, Stadsbyggnadskontoret och övriga kommunala tjänstemän har lite känsla och ryggrad under processen. I Uppsala vill Socialdemokraterna och Miljöpartiet skaffa fram en Arkitekturpolicy för att öka variationen i gestaltningen, man har tydligen tröttnat på nyfunkisens likriktning med mera. Något för Västerås Byggnadsnämnd att ta efter!

Ett tillägg till dessa strategier bör vara Varierande och nyskapande Arkitektur. Kanozi Arkitekter, Vera Arkitekter och Utopia Arkitekter är samtliga unga och innovativa arkitekter och står som framtidens samhällsbyggare, inte trötta, modernistiskt skolade byggnadsingenjörer med pensionen i kommande.

Det talas i Strategi 6 om Nöjd Kund-index, bra så. Vad som är viktigare är Nöjd Stad-Index, att stadens faktiska invånare och brukare är nöjda och stolta över sin stad. Senaste mätningen hamnade Västerås på en blygsam tjugonde plats. Ska man bli Sveriges framgångsrikaste bostadsmarknad bör man ligga i topp, även där.

Glädjande att Ängsgärdet-Kungsängen, blir nästa förnyelseområde efter Öster Mälarstrand-Lillåudden-Östra Hamnen och den sista pusselbiten jämte Kopparlunden att slutföra visionen om Centrala Mälarstranden. Därmed är det viktigt att det viktigt att det verkligen byggs en tät, funktionsblandad stadsdel, gärna i sluten kvartersform med offentliga bottenvåningar och varierande arkitektur, likt delar av den traditionella stenstaden innanför Cityringen som den nya stadsdelen bör sammanlänka med. Området passar sig dessutom för högre bebyggelse. Inspirationen från Arkitektkontoret Scheiwiller Svensson måste ha varit det mest odugliga jag sett på riktigt länge. Det var inte år 1971 och Bjurhovda var en mönsterstadsdel senast jag kollade. Skulle Västerås gå vidare med ett sådant värdelöst anti-urbant förslag i detaljplaneringen skulle jag förmodligen hoppas på en överklagan för första och sista gången. Jag tror inte att arkitektkontoret riktigt förstått att Kungsängen-Ängsgärdet är omgivet dels av Europavägen E18 och Malmabergsgatan-Björnövägen som definitivt är stadens hårdast trafikerade leder, att då planera för öppna gaturum och stadsvillor, när bullernivån förmodligen skulle bli outhärdlig. Mycket märklig notering då ovannämnda kontor presterat en del bra gestaltningar tidigare. Det finns en utmärkt forskningsrapport från Chalmers som påvisar varför slutna kvarter blandat med slingrande växtlighet är bättre ur bullersynpunkt än öppna gaturum med splittrade kvarter. I ”inspirationen” från samma arkitektkontor har man integrerat ett parkområde väster om Malmabergsgatan. Jaha, och med tanke på det frekventa mänskliga flanerandet mellan ett industriområde tillika arktektonisk slagpåse och järnvägen ska det alltså finnas ett grönområde. Den skulle säkert vara välbesökt och anses som trygg efter mörkrets inbrott…eller inte. Fler parkområden är alltid välkommet, men de måste finnas i sin urbana kontext. Köpladan och den arkitektoniska fettsäcken Coop Extra som tar löjligt mycket plats får flytta på sig alternativt agera bottenplan i en högre kvartersbebyggelse på just den platsen vid Pilgatans fortsättning.

En förutsättning för att Kungsängen-Ängsgärdet ska bli lyckat är dels att man i stort sett jämnar 50 % av all befintlig bebyggelse med marken samt att man bjuder in Arkitektkontor med Stadsbyggnad som huvudsaklig inriktning som exempelvis Spacescape eller Gehl Arkitekter och inte ett gäng klåpare.

Om Kungängen-Ängsgärdet ska innehålla 1200 bostäder fram tills 2026 duger det definitivt inte att strössla ut några lamellhus och punkthus. Det måste byggas tät, funktionsintegrerad STAD som håller fram tills 2050. Med dagens Stationsområde friskt i minnet bör man se över hur man redan från början gör det rätt istället för att 15 år senare undrar hur det kunde gå så fel som det bara kunde gå. Dessutom måste reningsverket vid Kungsängen-Lillåudden flyttas snarast inte innan 2050, har Mälarenergi råd med att bygga en förbränningsanläggning för 3(!) Miljarder, har man råd att flytta ett reningsverk annorstädes nu, nyss, typ helst igår eftersom det är ganska duktigt i vägen för övrig utveckling söder om Kungsängsgatan där Lillåudden tar sin början, hjärtat av den Centrala Mälarstranden.

Kungsängen-Ängsgärdet borde vara en av de sista närcentrala utvecklingsområdena ( för inte kommer man bebygga Lögarängen, Rocklundaskogen eller Svartådalen för den delen i framtiden?) så varför inte satsa på ett tight och högre skyskrapekluster blandat med traditionell kvartersstad som kan inrymma bostäder, kultur, kommersiell service samtkontor och huvudkontor för stadens företag i direkt anslutning till den nya Centralstationen.

”Ett karaktäritiskt drag vid utbyggnaden av Västerås det senaste århundradet har varit öppenhet och lyhördhet inför nya stadsbyggnads – och arkitekturideal. Planeringen ska ge förutsättningar för en god vardagssarkitektur i Västerås” Okej, eller så har det mesta varit standardiserad, kompromissad mellanmjölks-funkis med några få undantag, det är väl bara att kolla sig runt omkring. Det är bättre nu, men ett sådant påstående är fullt felaktigt. För att kompensera Västeråsarna med att man plockat in högst mediokra arkitektkontor får man bjuda på lite Champagne och således få in Zaha Hadid med riktigt feta ritningsarvoden för nästa prestigeprojekt. Skämt åsido, något sådant skulle bara vara bortkastade pengar med tanke på det arkitekturklimat vi har i Sverige. Nu när planerna för Slussen i Stockholm ska klubbats innan årsskiftet, har 350 miljoner tilldelats Sir Norman Foster i ritningsarvoden är numera löjeväckande nerbantat samt hotat politiskt på grund av att gitarrspelande yrkesdemonstranter aka Kulturetablissemanget aka Mahjongmaffian i sista sekunden drog igång en politisk storm av grova lögner och felaktigheter, tack och lov vek inte Stockholms politiker ner sig denna gång utan detaljplanen klubbades, men den kommer definitivt bli överklagad en handfull gånger innan den vinner laga kraft.

Det där med progressivitet var nog ett ord de inte riktigt förstod sig på under 1970-talet och framåt.

Västerås som stad har alla förutsättningar att bli en fantastisk, attraktiv och dynamisk stad med hjälp från politiker, tjänstemän och medborgare så skicka in dina synpunkter senast den 15:e Januari!

Tills dess räcker det med följande enkla tumregler:
Slutna och mindre kvarter, höga byggnader, täthet, inga lägenheter i bottenplanet utan verksamhetslokaler istället, sovrum mot innergården, geometriskt och arkitektoniskt varierande samt ljudabsorberande fasader.

Detaljplan för Kv. Isolatorn.

Då har detaljplanen för Kvarteret Isolatorn varit ute på samråd. Eftersom jag inte hade några egentliga förhoppningar om att det skulle kunna vara något spännande och banbrytande utan förmodligen utströsslade punkthus och lamellhus om vartannat i en separerad enklav, fanns det inga anledningar att skaka på huvudet på förhand. Sedan insåg jag man faktiskt lagt ned någon tanke på att eventuellt skapa något kvalitativt. Det är då man undrar varför det alltid ska vara så svårt att göra någonting solitt och helhjärtat någon gång. Ett avtryck, en kontrast, någonting annat än halvvägs hela tiden. Däremot är det skönt att den där parkeringsplatsen med stulna och sedermera övergivna bilar blir bebyggd någon gång. Blev full i skratt när någon jävla fåne på VLT: s debattsida ville sätta igång ett överklagande på grund av de planterade popplarna inom planområdet hade mistlar. I planhandlingen gällande bebyggelsens placering och gestaltning kan man läsa följande:

”Ambitionen med kvarteret är att den nya bebyggelsen ska komplettera och berika den befintliga bebyggelsen i Gideonsberg.”

Så långt är det fullt okej. I nästa stycke står det däremot:

”Bebyggelsen ska kännetecknas av spännande arkitektur och gårdarna av ett grönt intryck”

Spännande arkitektur alltså. Vad mina ögon kan urskilja så är arkitekturen, rent subjektivt givetvis, inte särskilt spännande alls. Funkislådorna har vi sett åtskilliga gånger tidigare, liksom de sterila punkthusen. Behållningen är väl att fasaderna utåt gatan, med stor variation, är kulörta. I övrigt väldigt karaktärslöst och noll identitetsskapande.

Inte särskilt spännande alltså. Jag undrar varför SWECO gör bra ifrån sig internationellt, men inte på hemmamarknaden. Är det på grund av det rådande klimatet kring arkitektur eller är det fokuset på ingenjörskonsten snarare än den fria, konstnärliga gestaltningen.

Märkligt är det dock om Västerås Stad föreskriver spännande arkitektur i planhandlingarna och så blir det ytterst medioker gestaltning. Är man rädd för gentrifiering? Har Gideonsbergs 40/50-tals-touche någon form av djupt affektionsvärde att ingenting får sticka ut? Har inte staden planmonopol, varför då trots alla duktiga medarbetare på SBK konsekvent lägga över det på extern konsult?

En ljusglimt i planhandlingen:

”Detaljplanen ger möjlighet att inrymma lokaler för stadsdelsservice i bottenplan av bebyggelsen längs med Långmårtensgatan”

Det står alltså att det eventuellt ska vara någon form av stadsdelsservice, vilket är bra, dock står det inte detaljerat vad den skulle bestå av.

Vidare kan man läsa till sig att:

”Byggnaderna ska dock inte vara sammanbyggda som i den täta kvartersstaden utan friliggande med visst utrymme mellan för att ge en öppenhet och kontakt med kringliggande grönområden och bebyggelsemönster. ”

Om 15-20 år har förhoppningsvis Innerstaden hittat sig ut över barriärer såsom E18 och järnvägsspår mot Gideonsberg, Hemdal, Viksäng med flera. Så varför inte redan nu börja planera för att dessa stadsdelar kan bli den Yttre Innerstaden, alla har ju liksom inte råd att bo på bo på Östra Hamnen-Lillåudden-Öster Mälarstrand även om det är där den huvudsakliga stadsutvecklingen bör och kommer ske framöver, vid vattnet.

Med tanke på att planområdet endast är en 10-15 minuters gångpromenad från City borde det vara en mer stadsmässig framtoning vid byggnationen, en tätare blandstad.

Sedan stötte jag på att Västerås Stadsarkitekt i VLTs bostadsbilaga för några veckor sedan hävdar:

”Västerås är väldigt funktionalistiskt. Man raderar ut hela den klassiska kvartersstaden och fyller den med stora varuhuskomplex. Det är något enastående i vår historia”

Jag hoppas att Stadsarkitekten slarvat med ordvalet, för i min bok betyder det inte att det är något fantastiskt med kultur – och arkitektursanering av den centrala staden, vilket skedde utan 1960-talet och framåt. Om inte, är det inte särskilt underligt att uppfyllandet av stadens stadsbyggnadsmål via Översiktsplaner både för tätort och centrum, det vill säga stadsarkitektens uppgift, att bygga funktionsintegrerad blandstad enligt föreskrivande mål har havererat och majoriteten av som byggts de senaste 10 åren ( eller de senaste 70 åren för den delen) varit funktionsseparerad nyfunktionalism.

Det är som sagt positivt att planområdet äntligen planeras att bebyggas och jag vill egentligen inte såga förslaget alls, men med några enkla modifikationer av högre arkitektonisk ambitionsnivå och urbanare planering samt ett stänk identitet, skulle detta kunna bli riktigt bra. Planområdet har alla förutsättningar att kunna bidra till en ökad stadsdelsdynamik – om viljan finns det vill säga. Kanske dags att avisera att kravet på markanvisning innebär att bygga blandstad, på riktigt alltså. Partnering kan vara bra, men även en fälla. På tal om arkitektonisk likriktning, är denna länkade artikel av Tomas Lauri från tidskriften Arkitektur

Likaså denna, gällande stadsbyggnadsmässiga typologiska trauman, från Johannes på YIMBY GBG

Östra Hamntornet

Härom veckan var det byggstart för 18-våningshuset Kvarteret Magasinet eller Östra Hamntornet som NCC döpt om det till. I skrivande stund är de flesta lägenheterna redan sålda, vilket är glädjande och en fingervisning om att det finns en stor utvecklingspotential och marknad för centrala och höga hus i staden. Så stadens tangentkrigande Villaägareföreningar samt andra gnällspikar likt Rune Karlsson kan ju dra igen för denna gång gällande vad folk efterfrågar för typ av bostäder. Finns det en efterfrågan på en högre och tätare stad, ja då bygger man ju givetvis efter dessa preferenser. Nu är det inget självändamål att bygga högt under premissen ”bara för att”, men vill man ha kundunderlag för lokala butiker och verksamheter, skydda annan mark från exploatering samt ge förutsättningar för ett gott och trivsamt stadsliv är den täta och funktionsintegrerade staden det enda alternativet. Personligen tycker jag byggnaden kunde vara högre, men något smalare .

Det tråkiga med denna byggnation är att man, NCC ( eller tidigare planarkitekten), valt att inte integrera lokaler i bottenvåningen för exempelvis kommersiellt bruk utan istället ett parkeringsdäck med en extra hög parkeringsnorm. Fortsätter man att inte planera för stadsliv och urbant integrera flera funktioner i området riskerar Östra Hamnen/Lillåudden bli en betydelselös, isolerad bostadsenklav som endast de boende, i regel, utnyttjar. På sikt kanske en del bottenvåningar i området kan konverteras till lokaler för olika ändamål.
Ett naturligt flanörstråk är dessutom obefintligt, förutom den som går längs kajkanten. Den fyller dock ingen större funktion, förutom att det ”går” att använda den, alltså icke-fungerande och inget nämnvärt mervärde än så länge.

Detta är tyvärr inte vad den lokala stadsplaneringsdebatten handlar om, det vill säga sociala och estetiska gestaltningskrav och hur Östra Hamnen/Lillåudden ska knytas till Innerstaden så Västerås slutligen kan titulera sig som Mälarstaden med rätta, utan det är * trumvirvel * hushöjder som fullkomligt sammanfattar den lokala diskursen. Den Gynt-Luttroppska idén om Västerås som ”Tornens Stad” är intressant ur flera urbana perspektiv, men det förutsätter att de inte står som solitärer på långt avstånd från varandra utan snarare i kluster samt att markvåningarna är integrerade primära funktioner med en strikt stadsmässig gestaltning. För i slutändan är det livet mellan husen som gör skillnaden.

Projektet planeras för inflyttning till sommaren 2012.

Stadens delar - Stadsdelar med dynamik och identitet

Det finns stadsdelar med identitet och lokalförankring värd namnet. Ur ett rent social - och urbangeografiskt perspektiv lever de ofta i skuggan av min vanliga mantran optimal stadsplanering, tät blandsstad, hållbarhet, nyurbanism och så vidare. Däremot har de andra starka värden och subkulturer och framför allt sociala kapital ( och ibland dess brist på det) som lekfullt står oberoende av det etablerade samhället och dess normer, här tar man sig som utomstående inga som helst friheter.

Dessa områden, som jag valt att framföra, går knappast under "det goda boendet" utan är ibland rent livsfarliga och säkert, dessvärre, rent vedervärdiga i mångas ögon. Däremot i Sverige - Trygghetsnarkomanernas land - där de flesta former av subkulturer motarbetas eller slutligen kommersialiseras, finns det ytterst lite stadsdelar eller exempelvis etniska kluster med en renodlad egen identitet. Är man en trygghetsnarkoman gör man självklart ett besök till Hammarby Sjöstad med stadsjeepen och dricker latte och låtsas vara miljömedveten.
Nog för att Hammarby Sjöstad är ett välkommet tillskott av mer områden med stadskaraktär och gatuliv i huvudstaden, men det finns väldigt lite som påminner om "real life", människans egentliga vardag och tillvaro, till skillnad från verkligheten på Södermalm vid andra sidan av hamnbassängen. Går det ens att ramla omkull och få skrubbsår eller är tanken att det ska vara så idylliskt som om inget elände någonsin existerat? Förutom eländet att behöva ta bilen, båten, cykeln eller Tvärbana för att köpa en flaska vin till den urbana picknicken. Eller skulle det betyda, Gudbevars skulle Trygghetsnarkomanen säga, att man skulle behöva stöta på någon som är mindre lyckligt lottad i livet?

Som patologiskt lagd anglofil blir valen av stadsdelar en enkel match.



Brixton, London - Hjärtat av "Black Britain". I synnerhet landets stora och tongivande Jamaikanska befolkning. Här har Rastas, Rude Boys, Junglists, Dubsteppers och mindre smickrande Yardies sin egen plats på trottoarerna bland fruktstånden och diverse soundsystems, där Cockney och Patois blandas friskt. Brixton är skildrat i många låttexter från Linton Kwesi Johnson till The Clash

The Shankill, Belfast - Hjärtat av Belfasts protestantiska och paramilitära grupper, lojalisterna. Varenda gatustump är färgad i Union Jack's kulörer. Även om konflikten på Nordirland i stort sett är obefintlig numera, trots denna veckas upplopp, är konfliktens historia alltid påmind om vad som skett och vad som kanske blossar upp igen genom de åtskilliga väggmålningar "murals" som täcker gavlarna på de flesta husen och även ibland kommersiella fastigheter som på bilden ovan.
Bermondsey, London - Till skillnad från det mer namnkunniga East End norr om Themsen är inte Bermondsey söndergentrifierat av hipsters och mediabranschen. Däremot finns det en risk att Bermondsey förändras radikalt när London Shard står färdigt. Här fanns ökända Jacobs Island som porträtteras av Charles Dickens i Oliver Twist, i hamnkvarterens dockor. Blandat hamnmagasinskvarter, tegelradhus och council estates, det vill säga modernistiska hyresblock, med få undantag, brutalistisk arkitektur, dock funktionsintegrerade med fish shops, greasy spoons och sunkpubar för bästa möjliga lokala möte i ett (mardröms)landskap och betongbrutalism och rött viktorianskt tegel.

Men framför allt är den lokala identiteten förankrad genom ligistkulturen kring fotbollslaget Millwall FC, vars framfart och mentalitet illusterar "the english disease" väldigt väl. Vilket kanske sammanfattar att Bermondsey i sydostlig riktning nedåt South Bermondsey ( där lagets arena The New "Den" ) och New Cross ( lagets gamla arena The "Den") ligger, egentligen inte är ett särskilt gästvänligt ställe.

Givetvis har områdena ingen god levnadsstandard, men en stor stolthet över sin lokalt präglade kultur och däri ligger förtjänstfullt dess dynamik. Trots deprivation och repression finns det " a sense of community" och "genius loci". En lokal identitet - positiv som negativ - kan inte främjas och kultiveras om det inte finns naturliga och lokala mötesplatser som borgar för ett gott socialt kapital.